Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 615 predikanter i new-york.
under det att en stor katedralbyggnad restes med sten pä sten? Är då icke
människan ett långt mera fulländadt konstverk än katedralerna i York, Milano
eller Köln, och borde då icke hon i långt högre grad väcka vår beundran
med anledning af de århundraden, ja, eoner, som beteckna hennes långsamma
uppspirande från sitt dunkla ursprung?
»Huru än härmed må förhålla sig, det vi äro, äro vi; och detta faktum
förblir orubbadt af de olika sägnerna om, genom hvilka medel och på hvilka
vägar vi blifvit det. Hurudan den mänskliga naturen nu är, det är därpå det
kommer an. Är hon i botten dålig och fördärfvad, då kan ingen teori om
hennes forntida ursprung bättra detta. Vore människan intellektuellt och
moraliskt den idiot som Calvin utgaf henne för, så kunde lion lika gärna
föregående dag vara fabricerad af jordens stoft och hon vore icke därför ett uns
föraktligare, än om lion vore produkten af årtusendens tåliga utveckling. Om
jag tänker på människans byggnad, huru formfulländad och skön den är, huru
säkert afpassad för alla sina funktioner; när jag betänker, huru behagligt
sinnena operera hvart på sitt område; när jag reflekterar öfver hela hennes
andliga väsen, hennes tankar, som genomplöja oändligheten, konsterna,
vetenskaperna, literaturen och religionen, som födas ur hennes fruktbara hjärna; när
jag fördjupar mig i kärlekens eviga mysterium, som omgifver världen med en
mera lysande strålkrona, är himlens skönaste solar; när jag söker fatta
högheten i hennes moraliska känslor, ser, till hvilka offer hon kan drifvas af sitt
samvetes herskareröst, från hvilka förbjudna frukter hon däraf kan hållas
tillbaka; när jag iakttager, med hvilka svårigheter hennes vilja har att kämpa,
hur hon gör sig jorden underdånig och förvandlar den till sin lustgård; — när
jag betänker allt detta, då förundras jag icke öfver, att den eviga krafven ar-,
betat så lång tid på en så herrlig fulländning.
»Det långsamma och ihärdiga uppklättrandet genom lägre former gör
sålunda intet intrång på människans värde och värdighet. leke alldeles på
samma sätt förhåller det sig med det plötsliga, fullständiga afbrytandet af ett
lif, för hvilket så kostsamma förberedelser blifvit gjorda. Det vore dåraktigt
:— ja, det vore ohyggligt — att förneka det sorgliga i situationen, om
väsenden, som tänkt, handlat och älskat så mycket, på en gång och för evigt skulle
utstötas från allt medvetet deltagande i lifvets stora hushållning. . . . Men intet
öde, som kan träffa oss, är i stånd att beröfva oss kronan. Hvad än må vänta
oss, vårt lif här är rikt och fullt och stort och skönt. Möjligheten af en
kommande förintelse kan icke göra våra sinnen mindre verksamma, våra tankar
mindre djupa och höga, vår kärlek mindre ren och helig, vår plikt mindre
bjudande eller vårt arbete mindre viktigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
