Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTENDOM OCH KULTUR.
6l I
Och hvad är kristendom ?
Kristendom är liksom hvarje religionslära först och främst ett uttryck för
människans mer eller mindre dunkelt förnumna samband med Gud eller — m.
a. o. — ett uttryck för det ändligas afhängighet af det oändliga.
För att kunna meddelas människor måste religionen begagna sig af
mänskligt språk. Men det mänskliga språket har vuxit upp ur den sinnliga
åskådningens jordmån och uttrycker således egentligen endast ändliga förhållanden
och föremål. Det kan på grund däraf aldrig blifva ett fullt riktigt eller adekvat
uttryck för det eviga, utan endast ett ungefärligt — en bild eller symbol.
Religionens innehåll framträder följaktligen alltid i en mer eller mindre
bristfällig form, men det religiösa snillet ■— religionsstiftaren — skall alltid veta att
med språkets torftiga hjälpmedel väcka resonans i den evighetsträngtande andens
djup hos dem, bland hvilka han uppträder som profet. Han blefve »en
ropandes röst i Öknen», om han ej lämpade sitt framställningssätt efter tänke- och
.åskådningssättet hos det folk och den generation, som han vill upplysa. Men
nya tider kräfva nya yttryckssätt för gamla sanningar. Utvecklingen består icke
■så mycket däri, att nya sanningar födas, utan förnämligast däri, att gamla
sanningar bringas närmare »gränsen för det tydliga seendet». Så är ock en
religionslära, hur sann och fullkomlig den än till sitt innehåll må vara,
underkastad formella förändringar i mån af den allmänna utvecklingens fortgång —
underkastad ett utkommande i ständigt nya upplagor, så att säga.
Kristendomen bildar ej härifrån något undantag. — Den är ej ett tabellverk, där man
i bestämda kolumner har att söka formler, utgörande de en gång för alla gifna
uttrycken för de eviga sanningarna, utan den är en lefvande idé, inbegripen i
.utveckling till allt mer medveten och innerlig tillegnelse.
Denna kristendomens idé bör ej förväxlas med de olika gestaltningar,
densamma under det historiska utvecklingsarbetet företett eller företer. Vi kunna
därvid urskilja tre hufvudfaser, hvilka, ehuru visserligen ej helt och hållet
uteslutande hvarandra, dock den ena efter den andra varit förherskande och åt
•.sin tid gifvit en viss prägel. Dessa faser kunna vi kalla
1) den dogmlösa, evangeliska urkristendomen,
2) den dogmbildande, formalistiskt teoretiserande hierarki-kristendomen samt
3) den historiskt-kritiska reformkristendomen, hvilken, erkännande de
dogmatiska formlernas relativitet, skiljer mellan väsentligt och oväsentligt inom
trosläran.
Mest främmande för kristendomens idé var uppenbarligen den andra af
dessa faser (som visserligen ännu har sina epigoner). Det var den ordklyfvande
kristna sofistikens blomstringstid, en tid, som glömde, att »Guds rike består icke
Svensk Tidskrift zSpz. 19, 20. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
