Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om människans ställning i naturen.
605
skull, när han energiskt genomsnokar allt och söker utforska det, som döljer
sig bakom tingens yta. Allbekant är nötkreaturens noga fördelning sins emellan
af tiden för sömn och för vaktandet af hjorden.
I hvarje (lägre) potens gifvas »öfvergripande» momenter, hvilka visa hän
på ett högre. Om mer än analoga hafva vi icke talat, vi tro ej, att djuren
efter regeln besitta ett vare sig religiöst, rättsligt eller sedligt medvetande —
nämligen ett aktuellt sådant. Analogierna visa potensen, men intet mer.
En annan fråga blir, om ej i mer exceptionella fall något sådant, låt
vara i låg, dock verkligen i aktuell form hos dem kan framträda; 0111 t. ex.
ej en St. Bernhardshund, då han med risk af eget lif räddar människors,
verkligen drifves af samvetets röst, icke blott af analoga till detta. Vi tro ej denna
fråga utan vidare undersökning kan nekande besvaras. Men om svaret utfaller
jakande, så förringar den ej värdet af personlighetens adel, blott, att den adeln
sträcker sig längre — dess betydelse beror ej därpå, att en oöfverstiglig klyfta
skiljer människa och djur. Den sanna adeln är aldrig exklusiv, utan står
öppen för hvarje förtjänst.
Men nu komma vi till en annan fråga. — Obestridligen har människan
det antydda prerogativet, efter regeln. Analoga å ena, undantagsfall å andra
sidan kunna vi lemna. Men är nu allting djupast och innerst personligt,
hvarföre skulle just hon få privilegiet att i aktuell form uppenbara detta? Kanske
kunde man tänka sig en annan kausalnexus? Kanske kunde något annat
djurslag blifvit bärare af det personliga lifvet och häfdat dess makt i världen,
under det människan i djuriskt tillstånd dolt sig i tropikernas urskogar eller
kanske tjänat den lyckligare rivalen såsom husdjur.. Om de människolika aporna,
hennes närmaste fränder, i följd af sina dåliga meddelelsemedel, sina svaga
röstresurser varit obekväma att öfvertaga denna roll, så kunde ju någon annan
provins af djurriket t. ex. de i många afseenden högt stående Canidæ, kunnat
göra dfet. Deras röstresurser äro sådana, att de tvifvelsutan ega förutsättning
till en utveckling, uppgående mot, kanske öfverstigande människans.
Tvifvelsutan hade en annan djurklass utvecklat en annan kultur, än den människan
utvecklat, men att denna kultur varit lägre eller mindre personlig än hennes,
följer ej omedelbart däraf. Om saken ses rent abstrakt, är ingalunda gifvet,
att det personliga lifvets sak på jorden beror däraf, att människosläktet är
dess bärare.
Obestridt är nog nu människans välde. Sina fordom värsta fiender,
rofdjuren, har hon besegrat, hennes välde öfver naturens krafter, redan nu stort,
växer med hvarje årtionde, och t. o. m. sina farligaste och lömskaste fiender,
bakterierna, har hon börjat framgångsrikt, åtminstone utspionera. Att något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
