Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det förflutnas och framtidens betydelse för nutiden.
En antithes.
“Medio tutissimus ibis“.
Ovidius.
Viktor Rydberg låter i »Den nya Grottesången» Ahasverus göra följande
reflexion.
»Jag har gjort den iakttagelse, att människorna, i trots af alla
vetenskapliga sträfvandens tillväxt, varda allt mindre vetgiriga. Ungdomens
vetgirighet slocknar nu tidigare än fordom. Hvad angår bemödandet att tränga
tillbaka i det förflutna, begränsar det sig alltmer till den officiella och
honorerade forskningen, som bedrifves af embetsplikt. Du vet otvifvelaktigt hvad
vetgirigheten om det förflutna är, sett i stort. Den är för människosläktet
detsamma som viljan och förmågan att minnas, att erinra sig är för människan.
När hos henna denne vilja — ytterst beror all förmåga af drift och vilja —
när den slappas, är det ett tecken, att ålderdomen är inne och döden nära.
För gångna släkter voro förfäderna heliga, och arfsägnerna om deras
gärningar den dyrbaraste af alla skatter. I våra dagar skulle man vara en
industriidkare af sällspord art, om man icke brände deras ben till, låt mig säga,
blanksmörja, och samtliga intygen om deras gärningar till aska, om man vore
i tillfälle därtill och därmed förtjänte litet guld. Hvad angår framtiden, så
huru många äro de, som bry sig om den? Det är sannt, att samhällena, för
att icke redan i nästa släktled gå under, sörja, om än med knot och knussel,
för barnens uppfostran. Men är det med den omtanke för rasens bestånd och
blomstring genom århundraden, som utmärkte de gamla folken? Nej. Och
de, som vuxit upp i deras skolor, hvad mena de allra fleste bland dem härom?
Har du icke sett de unges förvåning, om en gubbe sätter ett träd, hvars
frukter han har ingen utsikt att själf få njuta? Nej, min vän, mer och mer lösa
sig länkarne mellan det förflutna, närvarande och kommande. Mer och mer
lefver man ögonblickets lif. Men tror du, att en kedja, hvars länkar lossna
från hvarandra, skall länge hålla? Människosläktet närmar sig sin
undergång.» — — —
* *
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0609.html
