Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ny lyrik.
5_73
utkämpar! Språket har nämligen en sådan makt öfver tanken, att den som
handterar språket slarfvigt, snart nog .lär upptäcka, att det vill bli slarf äfven
med tankarna.
Öfver de »Skilda toner», som sammanförts under rubriken »Skuld», sätter
författaren som motto:
" — — — — dig förevita,
det där som kallas för tendens".
Äfven detta direkta anlopp förutan kunde man vid läsningen af
Beckmans dikter få anledning att tänka ett och annat om tendens och tendensens
ifrågasatta berättigande. Som bekant har inan under loppet af de senare åren
resonnerat både fram och tillbaka om den saken. Sentensen »Konsten för
konstens skull», som sedan romantikens dagar gällt för . oantastelig, kan prässas
därhän, att konsten afskäres från sin naturliga näringskälla, värkligheten; men
det motsatta ytterlighetspartiets lösen: »Konsten för tendensens, skull» leder helt
enkelt till samma isolering, fast genom andra medel. Ville man i stället komma
öfverens om, att konsten är till för lifvets skull, såsom den företeelse, i hvilken
lifvet söker och kan finna sina till innehållet intensivaste, till formen mest
harmoniska uttryck, så kunde man kanske bli fritagen från ett förnyande af de
hermafroditiska konstprodukter, som frambragts å ena sidan af romantisk
fantastik, å den andra af realistiskt tendensmakeri. Finnes det inom poesien
någonting lika dödfödt som en romantisk amsaga, så är det ett nutida
program-poem. Den förra är resultatet af fantasiens försök att afla poesi i ett
äktenskap med sig själf;, i det senare har förståndet gjort samma ofruktbara
experiment. Egenkärlek föder inga barn.
Hvad jag kallar tendens och hvad jag inom dikten hatar under detta
namn, är ej hjärtats tendens, ej heller den biprodukt af vilja, som ger diktens
personlighet ett mål att sträfva för; — det är det opoetiska missgrepp, till hvilket
skalden gör sig skyldig, när han i stället för att älska lifvet i dess konkreta
värklighet, sådant det skådas, kännes och känner, uppställer en abstrakt formel,
till hvars försvarare mot lifvet han gör sig. Poesien är någonting konkret,
lefvande. Nu kan man väl ur det konkreta få fram en abstraktion, men att
ur det abstrakta härleda ett konkret väsen lär aldrig lyckas. Jag vill
visserligen ej påstå, att Beckman, försökt bygga upp många dikter på sådan grundval,
åtminstone ej medvetet; men i en hel del af hans dikter spåras denna
tankegång som en underström. Verkligheten, det konkreta exemplet, skall bemantla
det abstrakta tankesyftet, men den dikt, som uppvuxit ur denna kompromiss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
