- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Första årgången. 1891 /
543

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

literära notiser.

543

En nästan nervös finkänslighet — det är denna förfis förnämsta
kännetecken. Ord och uttryck väljas med den ytterligaste omsorg, för att icke störa
känslostämningens färgton. Och mellan hvarje rad dallrar ett lättrör.dt hjärtas
medkänsla med människornas stora och små sorger. Det hvilar öfver det hela
en atmosfer af elegant grace och modern förfining, som man annars är
van att möta blott hos franska författare, — och kanske hos deras danske
efterbildare.

Man saknar blott något af den sunda kraft, som alltid skulle rädda
känsligheten från känslosamhet. Och förf. har långt flera färger på sin palett
för den vemodiga sorgen, än för den friska glädjen. Välgörande är dock den
humor, hvarmed förf. stundom vet att försona det hvardagliga. I det
hänseendet är t. ex. den första skissen en verklig liten pärla.

Förf. har kallat sin samling »Med sordin», och vill väl därmed antyda,
att band här lagts på tankarnes skärpa och på de starka känsloutbrotten. Såsom
karakteristik af de meddelade skisserna förefaller oss denna titel sann och
betecknande. Men om namnet därjämte skall betyda, att förf. själfvilligt användt
sordinen och alltför väl kunde spela med fullare ton, så kunna vi ej annat än
önska sordinen bort och hoppas, att förf. en gång vill säga sina tankar och
sjunga sina känslor fullt och fritt ut. Det är sannt, att den måttfulla
begränsningen är den sanna konstens kännetecken, men denna är ej liktydig med ett
afstående från det stora och det starka eller ett inskränkande till det lilla
och matta.

Skulle ej »Rust Roest», som nu öfvat sin pensel i ett stort antal delikata
miniatyrer, kunna våga sig på en större duk och ett större ämne? Det är en
fråga, som säkert trängt sig på fler än oss vid läsningen af dessa i sin art
ypperliga novellskisser.



Ett filosofiskt arbete, som icke utgått från akademiska kretsar, är en
sällsynthet i vår literatur. Än mera, då det röjer det allvar och den
själfständighet, som ej rättvisligen kunna frånkännas »Tsätaliit-ordens vishetslära» af
Aug. G. Zethreus (Stockholm, del I 1889, del II 1891, O. L. Svanbäcks boktr,
aktieb. Kr. 2 o. 3). Om den ståndpunkt, hvarifrån förf. utgår, kunna följande
citat ur andra delens förord gifva en föreställning:

»Vi hafva till en början, och i strid med förra tiders åsikter ömsinnenas
otillräckliga vittnesbörd och förnuftet såsom det enda fullt tillförlitliga
kunskaps-organet, sökt häfda sinnevärldens betydelse och visa, att den säkraste ledaren
för vårt omdöme är den på erfarenheten grundade forskningens resultat. Den
andra lika viktiga frågan gällde beskaffenheten af den värld, i hvilken vi lefva
och som förnummen med våra sinnen, ställer sig för oss såsom en yttre, fullt
real verklighet, till skillnad från vår egen inre, andliga värld, som är våra
själsförmögenheters gemensamma skapelse. Är det sannt hvad som säges, att
hvad vi kalla materie icke erbjuder någon fast, konstant eller har någon egen
själfständig, aktuell tillvaro, utan endast är ett fenomen, en uppenbarelseform
af något andligt, immateriellt, som vi själva ej kunna åtkomma, men som
utgör allt varandes egentliga och sanna väsen? Vi bestrida ett sådant påstående
och på samma gång dualismen af ande och materie, hvilka vi förklara vara
ett, liksom egenskapen är ett med föremålet som eger densamma och från
hvilket den ej kan skiljas, utan att föremålet själft på samma gång upphör
att vara hvad det är. Den ensidiga idealismen är, enligt vårt förmenande,
lika förkastlig som den ensidiga materialismen, så till vida som idé och
verklighet, ande och materie, själ och kropp betinga hvarandra, utgörande, så att
säga, tvänne sidor af samma enhet, hvilka sidor stå till hvarandra i det för-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0551.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free