Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54°
MORS PORTRÄTT.
Så länge väntetiden varade, kom gamle Mattsson in till staden hvarje
expeditionsdag. Han satte sig nere vid dörren i pastorsexpeditionen och dröjde
där i tyst förbidan till dess alla andra talat ut. Då reste han sig och frågade,
om kyrkoherden hade någonting till honom. Nej, det hade han inte.
Kyrkoherden förvånade sig öfver den makt, som den allt betvingande
kärleken fått öfver denne gamle man. Där satt han i tjock, stickad ylletröja,
höga sjöstöflar och vindfaren sydvest med ett skarpt, klokt ansikte och långt,
grått hår och väntade på att få lof att gifta sig. Kyrkoherden tänkte sig
honom alltid såsom rätt nedstigen från en af Hagborgs taflor. Det var eget,
att den där fiskargubben kunde fattats af så ifrig längtan.
— Mattsson har brådtom med det här giftermålet —, sade kyrkoherden.
— Åhja, det är bäst, att det blir gjort snart. —
— Kunde inte Mattsson lika så gärna afstå från hela saken? Mattsson
är inte ung längre. —-
Kyrkoherden skulle inte förundra sig allt för mycket. Han visste nog,
att han var för gammal, men han var tvungen att gifta sig. Det var ingen
hjälp för det.
Och så kom han igen vecka efter vecka under ett halft år, till dess
ändtligen tillåtelsen kom.
Under hela denna tid var gamle Mattsson en jagad man. Rundt om
den gröna torkplatsen, där de bruna fiskgarnen voro uthängda, längs de
cementklädda murarna kring hamnen, vid fiskborden på torget, där torsken
och krabborna såldes, och långt ute på Sundet, där sillstimmen förföljdes,
brusade en storm af undran och åtlöje.
— Jaså, han skulle gifta sig, han, Mattsson, som löpte bort från sitt
eget bröllop! —
Och man skonade hvarken brud eller brudgum.
Men värst för honom var, att ingen kunde skratta mer åt hela saken,
än han själf. Ingen kunde finna den löjligare. Mors porträtt Höll på att
drifva honom till förtviflan. .
Det var första lysningsdagens eftermiddag. Gamle Mattsson, som alltjämt
var en af tal och undran jagad man, gick längs hamnarmen ända ut till den
hvitmenade fyren för att få vara ensam. Därute råkade han fästmön. Hon
satt och gret.
Han frågade henne då, om hon hellre hade velat hafva en annan. Hon
satt och petade loss små kalkstycken från fyrens vägg och kastade dem i
vattnet. Hon svarade ingenting till en början.
— Var det inte någon hon tyckte om? —
— Åh-nej, visst inte. —
Därute på fyren är vackert. Sundets vackra vatten svallar rundtom den.
Den flacka stranden, fisklägets små regelräta hus och den fjärran staden, allt
öfverstrålas af dess eviga skönhet. Ur de mjuka töcken, som gärna insvepa
den västliga horizonten, kommer då och då en fiskarbåt framilande. I djärf
kryssning styr den ned mot hamnen. Det brusar muntert om fören, då den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
