Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 18 några tankar om nerYlifvet oCh det sedliga.
Jag skulle här vilja, så godt jag kan, betona den satsen: Det är
människans ovillkorliga plikt att vårda sitt kroppsliga lif och speciellt att söka
få behålla sitt nervlif sundt. Detta innebär ingenting mindre än den
grundsats, som ger hela hygienen dess stora etiska betydelse. — Jag säger: hela
det kroppsliga lifvet. Ty för mitt — icke medicinskt bildade — medvetande ter
det sig, som stode nervlifvets hälsa och ohälsa i så godt som direkt förhållande
till hela kroppens befinnande. Dess beskaffenhet är resultanten af alla
organers beskaffenhet, likasom å andra sidan dessa senares funktionsförmåga i det
hela beror på nervsystemets duglighet. Det synes från denna synpunkt nästan
som ett nonsens att vilja behandla nervsjukdomar strängt specialistiskt, om det
ens finnes någonting, som heter nervsjukdom. Men här är jag visst i fara att
gå in på ett för lekmannen farligt område. Jag ville blott söka motivera
hvarför jag särskildt talar om nervlifvet.
Satsen synes kanske vara alldeles själfklar och därför onödig att tala om.
Men det är den icke. Jag behöfver icke påpeka historiska fakta, sådana som
den kroppsförstörande askesens stora utbredning, för att visa detta. Jag
behöfver blott mana till att ge akt på oss människor här i vårt dagliga lif, där
vi ofta anstränga oss på det mest intensiva sätt för att fördärfva oss eller
åtminstone handla så, som hade vi alis inga skyldigheter mot vår kropp. När
man lefver i den ofvan antydda barnsliga omedvetenheten ora, att man har
en kropp, som kan bli sjuk, och så gör den stora upptäckten, att man har en
andlig människa, som behöfver skötas om, då sätter man stundom nästan en
ära i att icke bry sig om »stofthyddan». »Hälsosnobberi» afskyr man. Eller
också skall man härda sig och på allt sätt visa sin nyfödda viljas stora
öfverlägsenhet. Man räknar sig som en högre stående varelse än dessa, som ifrigt
gymnastisera, öfva lekar och sport. Det är som vore de »kött», och jag —
en andemänniska. Och så kan jag vackert hålla på med min aristokratiska
praxis, tills jag kommit i den ställningen, att det ej hjälper, hur mycket jag
bråkar för min hälsa. »Köttet» kom in bakvägen. »Om du drifver ut
naturen o. s. v.»
Föräldrar, målsmän, pedagoger, och om möjligt de unga andemänniskorna
själfva skola lära sig att vårda kroppen. Man arbetar nog ej så litet därpå,
men man lyckas sällan att i tid få saken in i intresset och pliktkänslan. Det
beror ibland på, att människor ofta ta kroppsvården på ett både etiskt och
estetiskt afskräckande sätt. Man blir specialist äfven på det området. Det
blir vissa människor, som ha till specialitet att sköta kroppen. Dels de gamle
sjuke hälsosnobbarne, som göra lifvet surt för sin omgifning. Dels gymnaster
och sportsmän ex professo, som ha den saken till »hela sin religion». Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
