Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den vulgära teismens tendens är hvad man kallar antropomorfistisk och
innebär, att man tillägger Gud sådana bestämningar hos den mänskliga
personligheten, hvilka äro uttryck för denna persons ändlighet. Naturligtvis kan
man härutinnan gå mer eller mindre långt. Den grekiska tänkaren Parmenides
säger, att om oxar och lejon skulle tänka sig gudar, så skulle de otvifvelaktigt
tänka sig dem såsom oxar och lejon, ehuru starkare och i andra afseenden
fullkomligare än de själfva; likaså har människan skapat Gud eller rättare
sin föreställning om honom efter sitt eget beläte. Det är djuptänkta sanningar
den gamle grekiske tänkaren här uttalat, i många afseenden, om än ej i alla
tillämpliga äfven på vår tid. Naturligtvis kan antropomorfiseringen sträcka sig
ganska långt; så långt, att det gudomliga väsendet tänkes rent af ega en mänsklig
kropp, går väl nu sällan den, som i någon mån smakat af den nutida
bildningens frukter — kristendomen har ju lärt honom att Gud är en ande —,
men han kan i alla fall gå ganska långt i denna riktning i fråga om det
mänskliga själslifvets egendomliga bestämningar såsom tillkommande gudomligheten.
Ett allbekant exempel är, då man tillägger Gud en sådan mänsklig affekt som
t. ex. vrede, ordet då fattadt i mer eller mindre afgjordt sinnlig patologisk
betydelse. Flera andra exempel skulle kunna anföras och onekligen ger det
gamla testamentet anledning till fasthållandet af ett sådant lägre gudsbegrepp.
Det blir vetenskapens uppgift att söka rena gudsbegreppet och att afgöra, huru
långt denna reningsprocess bör fortgå. Här fästa vi blott uppmärksamheten
vid, att den personliga världsåskådningens sanning ej beror af frågan om det
ena eller andra mer eller mindre antropomorfistiska uppfattningssättet.
Viktigare blir för oss frågan, om gudomens individualitet är för en
personlig världsåskådning väsentlig. Detta leder oss öfver till frågan om, hvad
antagandet af en sådan individualitet egentligen betyder.
Hvad innebär det egentligen, att man antager eller förnekar Guds
tillvaro? Hvad är egentligen Gud? Möjligen den allmakt, hvarifrån allt eger
sitt ursprung och af hvilken allt fortfarande är beroende. I den meningen tro
vi ej, att någon människa, som ej förlorat förståndet, skall förneka Guds
tillvaro. Att det gifves makter, af hvilka vi människor äro beroende, är tämligen
solklart, och att det ytterst gifves en sådan makt eller att alla dessa makter
kunna sammanfattas till en enda, är väl äfven detta. Frågan gäller väl
egentligen, om denna makt är personlig eller om den är en naturmakt, och
just härutinnan går i förevarande afseende gränsen mellan en naturalistisk och
en personlig världsåskådning. En annan fråga blir, om denna makt är
individuellt personlig. Vi kunna icke från den personliga världsåskådningens
område utesluta hvarje åsikt, som förnekar detta och i gudomligheten ser det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
