Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NYARE SPRÅKENS STUDIUM VID VARA LÄROVERK. 492
Det är den på ett mål sammanträngda arbetskraften, som, i öfrigt riktigt
använd, först leder till detta mål. Är t. ex. språkstudiets hufvudsakliga
uppgift förmågan att tala språket, då må den »naturliga» metoden gärna få sitt
stora värde fullt erkändt. Men är åter dess mål blott förmågan att säkert tyda
språkets litteratur, då för den »naturliga» metoden dit endast en omväg och
därtill ofta en osäker omväg. Förmedligen af två skilda uppgifter leder nästan
alltid, då tiden är begränsad, till eftergifter i bådadera.
For öfrigt måste den praktiska språkfärdighet, som kan vinnas i ett
allmänt läroverk, där språkundervisningen ej får taga för mycken tid från andra
ämnen, blifva såpass underhaltig att, äfven om man trots verkliga
sakförhållandet, ansåge en sådan färdighet för flertalet lärjungar gagnelig, det likväl kunde
betviflas, om den verkligen bör sökas i ett sådant läroverk.
Man gör sig ofta en oriktig föreställning, om hvad det kostar att
praktiskt tillegna sig ett främmande språk. Förmågan att med idiomatisk renhet
och otvungenhet lära sig behandla detsamma, är något som skolan aldrig och
lifvet blott sällan kan meddela. Med en viss sanning skulle man nämligen
kunna säga, att denna förmåga med tilltagande ålder aftager i geometrisk
progression, medan den med växande tillfälle ökas blott i aritmetrisk. Upp till
säg tolf års ålder lär sig ett barn snabbt och lätt att i lek och umgänge med
främlingar tala deras språk som en infödd. Därefter aftager denna förmåga
ganska märkbart år efter år, och man kan betvifla huruvida en som
öfverskridit tjugu eller några och tjugu år någonsin, äfven under de gynnsammaste
förhållanden, lär sig behandla ett främmande spräk som en infödd. Det heter
visserligen så ofta: »Han har varit i Frankrike (England, Tyskland) ett par
år; han talar språket som sitt eget». Detta är en hyperbol, som väl kan
förblinda en och annan oerfaren — någon gång kanske till och med den sålunda
smickrade —, men som dock ej gerna vilseför den erfarne språkmannen.
Nu är det visserligen sannt, att skolan ingalunda afser någon dylik
idealisk språkfärdighet, som den hvarom ofvan varit fråga; men det påpekade
förhållandet torde likväl tjäna att belysa hur ytlig och bristfällig — trots alla
helbregdagörande metoder — den kunskap uti ej ett, utan två eller tre
främmande språks praktiska behandling måste blifva, hvilken skulle vinnas i en skola,
där öfningen under några veckotimmar, instuckna mellan helt annan
undervisning, måste, som ett mer eller mindre viktigt bihang till språkstudiet i öfrigt,
portioneras ut samtidigt till ett större antal lärjungar, hvilka ingalunda likt
främlingar i främmande land känna behof af ständig öfning, samt af lärare,
som det vore obilligt fordra, att de själfva skulle kunna med idiomatisk takt
och säkerhet behandla de undervisade språken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
