Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
486 ORD VID FOSTERLÄNDSKA ST.-F. GUSTAF-ADOLFSFEST I UPSALA.
den utan att taga hänsyn till jordlifvets lagar, så att vi lemna
mänsklighetens sinnliga krafter fritt spelrum, då blir det i stället strid på jorden
och människorna en ond vilje.
Den strid, i hvilken Gustaf Adolf lät sitt lif, den var icke en
rof-lystiiadens och hatets strid, utan just en strid för frid och god vilje. Och
hvem känner ej, hur han ständigt sträfvade att förmildra krigets hårda
nödvändighet genom skonsamhet och humanitet. Därför var ock hans
strid berättigad, och därför kunna vi, både folket och individen, med
frimodig beundran blicka upp till honom just i hans hjältelif och
hjältedöd och hämta styrka och kraft af det föredöme han däri gifvit.
Men, kan man säga, låt vara, att Gustaf Adolfs strid var berättigad;
den var en strid för en hög idé, för mänsklighetens framåtskridande. Men
är striden också berättigad, när det gäller blott ett särskildt land, kanske
blott någon gränsprovins? Jag ber då att få säga, att enligt min tanke
är intet mera skeft än att fatta Gustaf Adolf såsom en protestantismens
korsriddare, som kastade sitt folk i ett förödande krig blott för att hjälpa
Tysklands protestanter. Hade han så gjort, så skulle hans strid ej varit
berättigad, huru vackert ett sådant handlingssätt än vid en ytlig
betraktelse kan synas. Då hade han i själfva verket blott handlat så som sin
olycklige namne Gustaf IV Adolf, denna bedröfliga karrikatur på våra
stora »kungatankar», ty äfven Gustaf IV Adolf kastade sig i kriget af
verklig kärlek till rätt och sanning; då han grep till svärdet, var det icke
af roflystnad, maktbegär eller fåfänga utan för att sätta gränser för
orättvisan och våldet, men den orättvisa han ville stäfja hade ej begåtts mot
hans folk, och därför — ej blott därför att han så ömkligt misslyckades
— framstår hans politik såsom ett Donquixoteri. Den enskilde må hafva
lof att strida för idén i allmänhet, men en regent, som inlåter sig i krig,
han drager faror utan tal öfver ett helt folk, öfver millioner andra än
sig själf, och därtill är han ej berättigad, om ej detta folk, dessa andra,
ha ett omedelbart intresse, af krigets mål. Men Gustaf II Adolf var ej
en fantast, utan en fosterländsk statsman. Därför och blott därför att
reaktionen i Europa var en fara för hans eget folk, kastade han det i
striden, blott därför, att Sveriges säkerhet endast genom reaktionens
besegrande i Tyskland kunde betryggas, ansåg han sig berättigad att
fordra det Sveriges söner skulle gjuta sitt blod på Tysklands valplatser.
Man läse protokollen öfver rådssammankomsterna i Upsala den 27 Oktober
och 3 November 1629, då han vann rådets bifall till kriget. Sveriges
betryggande genom reaktionens bekämpande — det är A. och O. i hans
långa bevisföring för krigets nödvändighet, och till yttermera visso yttrade
han efter vunnet bifall: »Jag befinner intet tjänligare till vår säkerhet,
reputation och äntlig frid än att man animose griper fienden an . . . Ty
jag hafver ingen annan intention därmed än patriæ utilitatem . . . Satur
sum gloriæ ut ampliorem non petam. Ergo förser jag mig, det I icke
mena mig vanam gloriam eller annan orsak härtill hafva utan solam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
