Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 ’ SVENSK FILOSOFI._________________
Högst ställer förf. den åsikt, som äfven på detta problem tillämpar
utvecklingens vetenskapligt så fruktbara begrepp. Det mänskliga lifvet fattas då såsom
underkastadt utvecklingens allmänna lagar: progress, höjdpunkt och regress.
Döden är då blott den involution, som såsom en kris förbereder det kommande
lifvets nya evolution.
Förf. antyder dock äfven denna teoris relativitet. Han framhåller, att
äfven utvecklingsbegreppet i denna användning är en från vårt jordelif hemtad
analogi, och att vi ej kunna med visshet påstå, att slika analogier äro på en
kommande lifsform tillämpliga. Utvecklingen förutsätter tid, och icke veta vi,
att tiden följer människan på andra sidan grafven.
Vi skulle härtill vilja tillägga en antydan om en annan teori, som kan
fullständiga utvecklingsbegreppet rörande formen för lifvet efter detta. (Vi
hörde denna tanke första gången framställas vid en diskussion inom Filosofiska
föreningen i Upsala). Hvarje lif utgör ett helt af bestämningar, och dess form
afgöres då genom de bestämningar, som såsom allmännare få trycka sin prägel
på det hela. Under människans jordelif äro rummet och tiden tydligen de
bestämningar, som särskildt bilda hennes lifsform. I ett annat lif skola andra
bestämningar intaga denna plats. Men hurudant lifvet då skall te sig, därom
kunna vi här ej göra oss någon föreställning. Tänk eder t. ex. en lifsform,
där den personliga kärleken spelade samma roll, som rummet i vår nutida
värld! Vi kunna ej i enskildheterna tänka den tanken ut, men en föreställning
om ett lif under helt andra former än de jordiska torde därmed vara antydd.
Till sist afslutar förf. sin framställning med behandling af några
special-frågor, hvilka tränga sig på människan, men hvilkas fullständiga svar det väl
först blir det kommande lifvet förbehållet att gifva.
Huru mycket tager människan från detta lifvet med sig till det
kommande? Af hennes individualitet och af sådana bestämningar som kön,
temperament och dylikt? Härpå kan endast i största allmänhet svaras, att på botten
af dessa individuella bestämningar måste ligga något väsentligt, som har sin
motsvarighet i hvarje hennes lifsform. Men att sedan närmare uppdraga gränserna
mellan det tillfälliga och det väsentliga, lär ej låta sig göra.
Skall människan i ett följande lif minnas detta lifvet? Så mycket kan
härom sägas, att ett medvetet, detaljeradt minne ej är behöfligt för bevarande
af personlighetens kontinuitet. Annars skulle man icke kunna känna igen sitt
eget jag efter en djup sömn eller i länge sedan förflutna dagar. Huru mycket
af jordelifvets detaljer sålunda man minnes på andra sidan grafven, är ovisst.
Viktigast är frågan om det kommande lifvets förhållande till det onda,
särskildt det moraliskt onda. Såsom en fysisk akt kan döden ej i ock för sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
