Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371 ’ SVENSK FILOSOFI.
att det här icke bort lemnas ur sigte. Och enligt vår öfvertygelse äro de
personligen mest öfvertygande argumenten just att hemta från sådant håll.
Odödligheten torde nog länge förblifva snarare ett »praktiskt postulat» — en
trossats, som vi måste tro på, för att icke hela vårt praktiska lif skall förlora
sin väsentliga betydelse — än en teoretisk lärosats. Men att läran därom ej
därför behöfver helt och hållet falla utom vetenskapens råmärken, det
ådagalägger ju Kants exempel.
Vår mening härmed är visst icke att instämma i den åsikten, att vi här
på jorden endast skulle kunna handla sedligt under hopp om belöning eller
fruktan för straff i ett kommande lif. Det goda samvetets vittnesbörd kan
vara tillfyllestgörande handlingsmotiv. Men vi mena, att alla de sedliga ideal
och det religiösa hopp, som förläna våra handlingar och vårt viljande deras
djupaste betydelse, skulle förlora både färg och märg, om individens historia
måste tänkas inskränkt till jordelifvets korta och ovissa dagar. Och häri se vi
odödlighetsproblemets intressantaste och mest väsentliga betydelse; och därför
skulle vi särskildt hafva Önskat dessa synpunkters tillgodogörande, — ehuru vi
gärna ock medgifva, att där möta frågans största vetenskapliga svårigheter.
Sin andra föreläsning om detta ämne har förf. egnat åt en undersökning
af, huru man kan hafva att tänka sig det kommande lifvet, på andra sidan
grafven.
Den krassaste föreställningen härom är den, då lifvet efter detta fattas
såsom en mer eller mindre direkt fortsättning af jordelifvet. Att denna åsik*t
är oriktig, det gifver erfarenheten tillräckligt vid handen. Huru mycket man
än må vara öfvertygad om ett kommande lif, är dock påtagligen den
upplösningsprocess, som det jordiska jaget underkastas i och med döden, alltför
djupgående och våldsam, för att man skulle kunna tänka sig, att lifvet därefter
vidtoge utan de mest genomgripande förändringar. Det lif, som vår själ skall
lefva, när den skilts från kroppen, må nu gestalta sig huru som helst, det vissa
och säkra är, att det måste vara i allra högsta grad olikt det lif, själen här
lefver i och med kroppen.
Högre är då den föreställningen, enligt hvilken döden innebär ett
uppvaknande från jordelifvets drömtillvaro, ett uppvaknande till det eviga och sanna
lifvet. Men ej heller den uppfattningen kan konsekvent genomföras. Lifvet här
på jorden är allt för mycket verkligt och för oss personligen betydelsefullt för
att i någon egentligare bemärkelse kunna likställas med en dröm. Och det lif,
hvari vi omedelbart efter döden införas, är ej nödvändigt det eviga lifvet; det
kunde ju vara en ny, ändlig lifsform. Därtill kommer, att döden själf snarare
i och med medvetandets utsläckande liknar ett insomnande, än ett vaknande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
