Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2ÖO filippik mot vår tid.
Jag beklagar blott, att min stämma är så svag, att jag väl näppeligen kan
hoppas synnerlig framgång för mina väckare-bemödanden. Min motpart har
en mäktig bundsförvandt: den allmänna sömnlustan. Jag skulle mot den vilja
tala med en domsbasuns åska. Men • ehuru jag ej förfogar öfver sådan kraft,
kanske dock mina ord kunna höras, af en eller annan, som ännu är halfvaken.
Jag medger, att det yttre lifvets håfvor finnas rikligare för vår tids
människor, än någonsin förr — ehuru det fortfarande är rätt illa bestäldt med
deras fördelning. Jag "medger ock, att den s. k. bildningen är både högre
och allmännare i vår tid, än förut. Och jag vill ej alldeles förneka Per Tryggs
påståenden om den sanna kristendomens välde i våra dagar. Men ändå är
det få tidehvarf, hvilkas fysiognomi i det hela för mitt öga ter sig så tröstlös,
som nutidens. Det är ett drag som fattas i denna tids anlete, ett drag, som
annars kan försköna den klumpigaste ansiktsbildning.
För att åskådliggöra hvad jag menar, skall jag gripa till ett enskildt
exempel. Per Trygg nämnde på ett ställe i sin uppsats Pontus Wikners namn.
Den mannen hade just det draget starkt utprägladt i sitt anlete. Han var
alis icke någon vacker karl; hans hållning var svag, hans ansiktsdrag voro
oregelbundna och med något skrumpet i det hela, hans ögon små och med
ett egendomligt slocknadt uttryck. Men ändå — det var något visst
outsägligt, som gjorde hans fysiognomi idealisk på sitt sätt — ett drag af idealtro
och ideallängtan, som vemodigt krökte hans läpp och som skämtsamt plirade
i vecken vid hans öga.
Det är det ideal-draget, som jag saknar i vår tids allmänna uppsyn *)..
Det förefaller som om mänskligheten åldrats, så att den förlorat den grad af
ungdomlig sangvinism, hvarförutan lynnet får en senil prägel. Man hoppas
och tror, man längtar och svärmar långt mindre i våra dagar, än kanske
någonsin förr. Däraf en trötthet, en slapphet, som sannerligen äro af ondo. Till
och med den unge är i våra dagar gammal, lillgammal. Det sorts förnuft,
som med rätta betecknats med det nedsättande namnet »snusförnuft», spelar i
våra dagar en allt för stor roll. Det kallas ofta »praktisk klokhet», men det
är — brist på ideal lyftning.
Denna prosa i lynnet märkes hos vår akademiska ungdom, hos dem, som
dock ännu så stolt älska att kalla sig »ljusets riddarvakt». Hvar finnes bland
*) Wikner kan därför ej anses såsom någon typisk representant för vår tid, — det
var han hvarken i sin svärmiskt mystiska religiositet, ej heller i sin dialektiskt skarpsinniga
filosofi. Tvärtom var han en undantagsmänniska, och skulle hafva varit det kanske i hvilken
tid som helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
