Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
GENOM SKUGGOR.
ord! Att gifva de nödställda penningar, att hjälpa dem med materiella
gåfvor, det är ingenting, hur många tusendetals skänka icke bort stora summor,
utan att det är något värde i deras gåfvor! Nej, det är den anda hvari
gåfvan gifves, som bestämmer dess värde, det betyder icke så mycket hvad vi gifva,
ja, vi kunna ju t. o. m. gifva ingenting om vi blott gifva de arma vårt hjärta,
om vi blott komma till dem i kärlek. En bägare vatten är ju den minsta
gåfva man kan tänka sig, och vi veta ju ändå, hur den gåfvan, gifvén i kärlek,
skall lönas! —
Herines vanligen skarpa röst smälte bort i ett ljuft sjungande tonfall, och
då hon ånyo fäste sin blick på pastorn, glänste de mörka ögonen af tårar.
Gabrielle hade kommit in i salongen just lagom för att få höra
styfmodern tal. Den föraktfulla ovilja hon kände för dessa religiösa
sammankomster stegrades härunder, sa att hon slutligen icke kunde beherska sig. Hon
afskydde alltid sin styfmor, men detta ljufva tonfall, dessa smäktande blickar,
så föga öfverensstämmande med grefvinnans vanligen högdragna sätt och i
hvardagslag dåliga lynne, gjorde Gabrielle utom sig.
— Jag tror ändå, — utropade hon med ett så häftigt och
genomträngande tonfall, att alla vände sig om och häpna betraktade den unga flickan,
— att om man möter en sjuk och fattig och ger honom bara kärlek och tro
och sådant, men inga pengar, så blir han myeket litet hjälpt. Jag tror visst,
att han föredrar pengar framför bibelspråk .....
Det uppstod en ytterst plågsam paus efter Gabrielles utbrott. Grefvinnan
svarade ej, men hela hennes ansikte undergick en förändring, som på några
sekunder tycktes göra henne tio år äldre. De tunna läpparne
sammanpressades, hyn blef gråblek af vrede och ur de nyss så smäktande ögonen sköt en
hvass, kall blick mot Gabrielle.
— Förlåt mig, fröken Barneken, — hördes nu pastorns rost, hvars lugna,
milda tonfall gjorde ett välbehöfligt afbrott i den tryckande stämningen, —men
ni missförstår alldeles grefvinnans ’ yttrande. * Vi skola ej underlåta att gifva
den fattige penningar — och ni kan vara öfvertygad om, att den som är
fylld af kärlekens anda underlåter ej att gifva — men hvad vi ge skola vi
gifva i tro och kärlek. Gärningen är i sig själf intet, det är den anda hvari
jag gör den, det är tron som bestämmer dess halt.
Grefvinnan gaf den unge pastorn en hastig, lidelsefull blick, därefter fäste
hon sina ögon på Gabrielle med ett hånfullt triumferande uttryck.
Men’ den unga flickan var i en allt för uppretad sinnesstämning för att
så lätt gifva vika.
— Således, — utropade hon med af sinnesrörelse skälfvande läppars
-om jag ger allt hvad jag eger åt de fattiga, om jag lefver ett helt lif af goda
gärningar och uppoffrar mig för de lidande och ... så betyder det ändå
ingenting, så har det intet värde om jag inte har den »rätta anden», om jag
inte tror på alla möjliga dogmer? —
— Värde, jo mänskligt taladt måhända. Men i dödsstunden skall det
icke hjälpa en det ringaste . . . "
— Men hvad hjälper mig då? — ropade Gabrielle utom sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
