Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Genom skuggor1).
Berättelse af
Mathilda Roos.
Öfver träden i Linnéparken låg majkvällens skymning likt en lätt,
blå-aktig slöja. Solen hade gått ned, och genom den luftiga vårgrönskan
framträngde solnedgångens dagrar matta och dämpade. Den lifliga rörelse, som
under dagen herskade i denna trakt af hufvudstaden, hade upphört, men ännu
såg man eleganta ekipage, som rullade utför Sturegatan, och ännu voro
Linnéparkens alléer fyllda af promenerande, som gått ut för att njuta af våraftonens
skönhet.
På en balkong till ett af husen strax söder om Karlavägen stod en
elegant klädd ung flicka inbegripen i samtal med en några år äldre herre.
Den unga flickans utseende Öfverensstämde på ett slående sätt med
om-gifningarne, med den fina grönskan, med den ljufva trånande vårstämningen.
Det var någonting vårlikt outveckladt i hennes smärta, mjuka gestalt, i det
vackra, något bleka ansiktet. Men öfver hennes läppar låg ett trotsigt drag,
och de grå ögonen hade ett släpande blaseradt uttryck, som störde harmonien i
hennes väsende.
Hon stod med händerna stödda mot balkongräcket och blickade ut, under
det att den unge herrn ifrigt talade. Det spotska leendet öfver hennes läppar
blef skarpare och skarpare, och då hon slutligen med ett ironiskt Ögonkast
vände sig mot den unge herrn, såg hon nästan elak ,ut.
— Jag skall säga dig någonting, Johan, — sade hon kallt, — och det
är, att här passar inte att predika, du vinner ingenting med det!
Johan ryckte till och strök med handen öfver sin panna, liksom för att
lugna de upprörda känslorna.
— Jag predikar inte, Gabrielle, jag säger bara hvad jag känner, hvad du
själf måste förstå att jag skall känna. —
— Jo, du predikar, — fortfor Gabrielle retsamt, — jag vet ingen
människa, som har en sådan förmåga att predika som du. Om du skall säga några
ord, så blir det genast ett föredrag, om du skall göra en förebråelse, så blir det
en straffpredikan, som aldrig tar slut! —
3) Första kapitlet af en ännu outgifven, längre berättelse med denna titel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
