Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
AUGUST BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.
son gästa jorden, har han mer än tillräckligt varit representerad af de
sedvanor och bruk, som under namn af convenance och comme-il-faut
nedtryckt mänskligheten och förvridit världen.» I företalet till Hernani
säger äfven Hugo: »Dans les lettres comme dans la société point
d’éti-quette.»
Men hos Frankrikes romantism finnes ännu ett karaktärsdrag. Först
ville den återgifva det reela, naturen; vidare gjuta innehållet i en skön och
rik konstform; slutligen reformera, gifva en social bild, teckna modernt
lif, moderna samhällstyper och brytningar. Det var icke längre fältropet
från Hernanis unga släkt: konsten för dess egen skull, konsten för
konsten! Det gällde att skildra samhället och att upptäcka dess brister.
Denna väg slog man in på i sociala arbeten. George Sand gjorde
det i en del af sina romaner; Hugo gjorde det i en del af sin diktning;
Sue gjorde det i omfattande skildringar. Blanche ville antagligen följa
deras exempel. Åtminstone kan man spåra i hans romaner ansatser,
aktningsvärda försök till sociala målningar. Banditen, Första älskarinnan,
Vålnaden, Flickan i stadsgården gifva oss en konturteckning af det
samhälle han tillhörde.
Och Blanche är fullt medveten om sitt mål. han vill forska,
upptäcka det onda, söka efter ett botemedel. »Hur vill man böta det onda
utan att känna det, tillämpa straffet utan att fatta brottet, åvägabringa
försoning utan att veta, hvad som försonas bör? Det är mera vinning
för erfarenheten, mera lärdom för förståndet och hjärtat, att lifvet
understundom tecknas sådant det verkligen är, och icke endast sådant det
borde vara.»
Dikten skulle sålunda få en civilisatorisk roll. Häraf romantismens
uppfattning af teatern, hvilken Hugo anger i företalet till Lucrèce Borgia:
»teatern är en talarstol, teatern är en predikstol, teatern talar högt och
mäktigt». Alldeles samma ord återfinnas hos Blanche. I en dödsruna
öfver Torslow yttrar han följande: »Teatern är samtidens predikstol, från
hvilken moralens bud och sedlighetens läror klarast och allmännligast
förkunnas.–Hvar framställes väl det goda eller det onda mer för-
kroppsligadt än på teatern ? I kyrkan hör man hvad som säges, på
teatern ser man hvad som sker, och det är, som vore man själf midt i
händels en. Intrycket däraf varar ovillkorligen längst, ty lättare minnes man
bilder än ord. — •— Det är det omedelbaras stora företräde och seger,
att det lika djupt griper in i det dunklaste föreställningssätt som i det
klaraste, träffar den obildade likaväl som den bildade, samt gör det goda
eller det onda uppfattligt hos alla.» Ännu längre går han i ett
anförande i borgarståndet. »Teatern» —säger han där — »arbetar hela
samhällets bildning och rättstillstånd i händerna.»
Ett fjärde och kanske ännu mer betecknande drag hos den franska
romantismen var kärleken till folket.’ Romantismen — säger Hugo —
>är intet annat än liberalismen i literaturen. — — Frihet i konsten,
frihet i samhället, se där det dubbla mål, dit alla konsekventa och logiska
•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
