Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
161 AUGUST BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.
händer och förtrollade väsen». Sedermera använde han historien i
Banditen. . "
Hvad var det föröfrigt romantismen ville? Hade den något annat
mål än August Blanche själf— sanning, lif, verklighet, natur, att rnåla
efter naturen, att teckna lefvande människor, att uppoffra det abstrakta
för en konkret verklighet?
Naturen — det är slagordet — »la nature et la vérité». Konsten
söker naturen, dramat söker verkligheten; »Part feuillette la nature, — —
s’étudie à reproduire la réalité des faits;–-le caractère du drame
est le réel». Och likaväl som naturen än är skön, än är ful, än visar ett
godt, än ett ondt ansikte, måste äfven diktaren eller konstnären blanda,;
»faire comme la nature, méler dans ses créations 1’ombre à la.lumière,
le grotesque au sublime, le corps à 1’åme, la bete à Pesprit». Människan
har ej rätt att söka rätta gudi
Detta är ju i sammandrag äfven Blanches konstlära! Detta
praktiserar han i de arbeten han skrifver, mindre i sina pjeser, mest i sina
romaner. Och detta ådrager honom klander af kritiken. Han gör
nämligen ej, som man förut varit van vid, straffar och belönar, egenmäktigt
och onaturligt. Han följer Hugos råd. — blandar ljus och skugga.
Så skref man. t. ex. i ett finskt literatur-blad 1847 mycket skarpt
om hans dramer. Där fanns, hette det, »intet bemödande att bringa
lifvets högre intressen i kollision mfed de ringare, än mindre att hos de
uppträdande personligheterna låta en ädlare intention spela på själens
botten, okufvad af de mänskliga svagheter, som leka däröfver.–-
Hvarje ädlare sinne fordrar att bakom svagheten se något moraliskt värde,
något drag af sann mänsklighet, som gör det möjligt att med löjet
förena kärlek, icke blott vämjelse och förakt.» Så t. ex. låter han herr
Lovander i Läkaren blifva, såsom det heter, »en helt och hållet lumpen
figur».
Då romanerna kommit ut, förnyas dessa anmärkningar. Blanche är
ej ideel nog, han straffar ej sina bofvar. Ja, äfven så sent som 1872
upptager Anders Flodman de gamla beskyllningarne. »Någon
uppenbarelse af lifvets högre lagar finner man icke.»
I företalet till Vålnaden svarar han herrar kritici. Han tror, att man
icke endast bör teckna »rosornas prakt och vågornas jollrande lek» i
lifvet, säger han. Nej, man måste teckna äfven »dess ormar och
krokodiler». Han vill ej idealisera, han vill ej »bestå sina figurer andra
kostymer, än dem antingen naturen själf eller deras egna tillgångar synas
* medgifva. — — Må andra måla änglar, som de aldrig sett. Författaren
skall söka måla människor.» En annan gång säger han : »det sedliga kan
lika litet förlora på framställandet af det osedliga, som dagens ljus
förlorar på omväxlingen med nattens mörker.»
Vidare egde Blanche den romantiska literatur-skolans upproriska
förakt för det korrekta, konventionella. I en af sina romaner utbrister
han vredgad: »Ända från den tid djäfvulen upphörde att i egen hög per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
