- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Första årgången. 1891 /
151

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

159 AUGUST BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.

Så börjai; man en vild dans kring bordet med buteljerna, Ekström
bemäktigar sig den motsträfvige Jean, bär honom ned i vagnen, rakar honom
och klär honom och för honom till teatern, där han strax känner sig
hemmastadd. —

Dylika små historier finnas i Blanches anteckningar. De . finnas där
i hundratal, de inflyta i hans diktning, de ställa denna hans diktning på
realitetens grund. Ja, för att icke taga ett enda steg utom verkligheten,
låter’han, då han förbereder sig att skrifva dramat Engelbrekt, -dalmasar
och dalkullor samlas ute på malmgården, sjunga provinsens sånger, leka
provinsens lekar, uppföra några scener ur sin egen hembygds lif.

Anekdoten, historietten blef äfven hans fält, då han läng|re fram skref
sina små skizzer ur Stockholmslifvet. Då mejslade han ut dessa otaliga
notiser, hvilka han hade gömt under ett rikt lifs sommardagar. »Nog
skulle jag» — sade han då — »kunna skrifva stora och tjocka romaner
som fru Carlén m. fl., men konsten är att kunna skrifva små korta bitar
och att inom en trång ram inrymma allt, hvad andra kanske skulle
behöfva ark för att få uttryckt.»

Också har han på dem arbetat som en konstnär, träget, samvetsgrant
och med verkligheten till förebild. Man skulle, när man läser dem, tro
att de blifvit utkastade nära nog på fri hand, under intrycket af en
stämning. Så är dock icke fallet. Blanche hade ej brådtom, fastän han var
en flitig och produktiv literatör. Tidigt om morgnarne steg han upp
och gick ut. Efter en promenad i malmgårdens omgifning satte han sig
vid skrifbordet, där han stannade till frukostdags. Omkring kl. 9 åt han
ägg och drack kaffe, äfven under måltiden upptagen af sitt arbete. Då
rullade han brödkulor och funderade på den skizz, med hvilken han för
tillfället sysslade i sitt arbetsrum. Så gick han ånyo till sin penna och
sin diktning, eller till något tal, som skulle skrifvas och inöfvas. leke
heller de lifliga och poetiska föredrag, hvilka han med så rik hand
öfverallt utströdde, voro nämligen stundens och ingifvelsens barn. Han
författade dem på samma sätt som de arbeten han tryckte, och lärde sig
dem i hemmet, innan han gick till talarstolen.

Då och då gjorde han väl ett slag nere i trädgården, men efter
promenaderna återgick han till skrifbordet, hvilket han icke lemnade före
tre-tiden på middagen. Sedan var han upptagen af sitt hem och sina
vänner. Blott en stund i skymningen, innan man tände ljus, kunde han
meditera öfver en och annan konflikt eller uppgöra någon plan till nästa
dags berättelse.

Hvad han däremot ej förstod var naturen och naturskildringen.
Stockholmsbarn, Stockholmsbo, Stockholmare i allt, kände han sig ej
hemmastadd utom Stockholm och dess tullar. Där kände han sitt folk,
torg, gator och gränder, stenhusen och kyffena, rikedomen och nöden.
Såg han litet natur, var det Djurgården eller Haga, och ville han teckna
våren, gjorde han det från malmgården. »Arets tyrann, vintern» — lyder
en sådan skildring — »med hjärtat af is, lockarme af snö och döden i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:16:58 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1891/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free