Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149 AUGUST BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.
Hvad blir nu resultatet af dessa tankar och funderingar? Jo, en stark
kärlek till själfva lifvet, till verkligheten, till människor af kött och blod,
till rent mänskliga typer. »Man må vara hur stor psykolog som helst och
tro sig hafva upptäckt alla möjliga vinklar och vrår af människosjälen»
— säger han — »erfarenheten förblir i alla fall ens mästare och uppdagar
ständigt1 nya gömslen, dem hvarken psykologen anat eller skalden i sin
faintasn drömt om.»
Och slutligen — hvad blir målet för ett skönliterärt arbete? Hvad
måste en författare först och främst eftersträfva? Blanche svarar: sanning,
ingenting annat än sanning, ty — säger han i ett-anförande på riksdagen —
»ästetiken har ej blott till uppgift att förgylla ytan, hon måste äfven
genomtränga sitt ämne, så att det blir såsom guld alltigenom, ty sanningen
är hennes förnämsta uppgift. Hvad som icke är sant, blir icke heller
skönt, utan endast litet bladguld, som lagdt öfver remnorna smeker ögat,
men förvillar tanken och känslan.»
Denna kärlek till sanningen, till lifvet sådant det är, till enkelhet och
natur, hvar det än anträffas, låter honom beundra fru Carléns Pàl Varning,
hvilken när den kom ut icke var romanesk nog. Att han uppfostras på
en krog ute i skärgården, tålde man, men — säger Blanche — »att sluta
såsom krögare på samma ställe — si, det duger inte, ty det där allt är
så — förlåt oss uttrycket — förbannadt naturligt».
Blanche är då med andra ord nästan en realist. Han öser ur den
stora brunnen verkligheten, naturen. Han tager lifvet omkring sig,
människorna omkring sig, insätter dem i dramat, i skizzen, i romanen; låter
dem träda fram sådana som han sett dem; skapar svenska typer, målar
svenska seder, blir genom sin bekantskap med dessa tusentals individer
särskildt i sina skådespel en rent nationell diktare.
Och folket begriper honom, uppskattar hans förtjänster. Kupletterna
i hans pjeser svänga sig öfver rampen —tänk endast på gesällvisan,
nobis-visan och riovisan! — lefva på folkets läppar, sjungas i folkets kyffen,
spelas af positiverna på torgen och i gränderna.
.Mycket sällan för han oss till en ort, där han ej varit. Skådeplatsen
för August Blanches arbeten är Stockholm, trakten omkring Stockholm,
Danderyd och Djursholm, där han ju hade vistats några somrar under
skolåren. Endast någon gång för han oss utom Stockholm, till
Värmland, Bärgslagen, Upsala, Göteborg, en gång till världsstaden vid Seine,
där han hade lefvat, och en gång till Petersburg, hvilket han aldrig sett.
Fullt lika nationell blir han i sina skizzer, i taflorna ur lifvet, i
bilderna ur värkligheten, i hyrkuskens, prestmannens och skådespelaréns
äfventyr. Där tecknar han Stockholmslifvet, Stockholm under Carl Johan,
fullt ut i sin genre lika originelt, som Bellman i sina sånger Gustaf III:s
Stockholm.
Det är minnena ur hans eget lif, minnen från hans flaneringar, bilder
han uppfångat under ströftågen på gatorna, återgifna med god färg, godt
lynne och god blick, städse mera fulländade, afrundade, konstnärliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
