Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147 AUGUST BLANCHE SÅSOM FÖRFATTARE.
nelius, »connaissance de planches», kännedom om scenen. Han visste,
hur en pjes skulle vara gjord för att spelas. Han diktade aldrig
läse-dramer, stora deklamationsnummer. Nej, innan han skref, tänkte han
alltid först, hur repliken skulle »göra sig» i ett samtal på scenen. Ofta
nog lämpade han sin pjes efter aktörerna. Så t. ex. skapade han för
Stjernström Dardanell och Kolar-Knut i sagospelet »Döden fadder», och
för Fredrik Deland sina ypperliga kälkborgare, Filman, Konjander,
Bauta-stenius, Bläckstadius. Ofta nog lånade han idéerna från utlandet, tog
hvar det kunde passa sig en tysk eller fransk pjes, omarbetade vissa
scener, utarbetade nya, gjorde den så lokal, att Stockholmarne förstodo
den, — och fram ur denna process gick slutligen verket, nytt, svenskt,
alldeles originelt, merendels öfverträffande det arbete, han lånat af.
Dessutom var hans verk mer än något nationelt. Hans dramatiska
arbeten äro, säger Snellman, »jämte Gustaf III:s de mest nationella
skådespel, svenska scenen eger», och däri uttalar han en oomtvistlig sanning.
Blanche hade i sin barndom — säger han i en skizz —■ ett
omotståndligt behof att drifva omkring på gatorna. Detta hans begär efter
att ströfva, att flanera, sammanhängde tillika med hans begär efter att
se, att intränga i den värld han tillhörde och lefde i, att genomtränga de
människor, han då och då mötte, att uppsnappa en och annan episod,
ett stycke verklighet, och gömma detta i- form af lett referat bland sina
anteckningar. Ty — egendomligt nog — redan barnet antecknade.
Barnets små notiser fortsattes af ynglingen, och ynglingens anteckningar
fulländades af mannen. »Åtskilliga af dessa anteckningsblad» — säger han i
ett företal — »hvilka sålunda hafva minnet af barndoms- och skoltiden
att tacka för sin tillvaro, hafva flere år därefter, eller under författarens
mognare ålder, vunnit en viss fullständighet därigenom, att han stundom
varit„ 110g lycklig att få förnya bekantskapen med just samma personer,
hvilkas barndomsöden riktat hans anteckningsbok. Denna lyckliga
tillfällighet gjorde för författaren möjligt att, med stöd af dessa personers
egna berättelser om hvad som sedermera händt dem, bringa de förut
lösa, osammanhängande utkasten till någorlunda hela taflor, utan att han
behöfde att för mycket begagna sig af den torftiga diktare-pensel, som
fallit på-hans lott.»
Som man fortsatte han att iakttaga sin värld, att ströfva omkring i
Stockholm, i granskapet och på malmarne, att samla materiel till sina
skådespel och romaner. -»Flanerar — säger han med en annan känd
förf. — »det är en vetenskap, det är ögats gastromi. Men» — fortsätter
han — »det är icke blott leende, blommande ängder, ögat får njuta af;
det stöter sig lika ofta vid dyig jord och vilda moraser.» Ofta satt han
tyst, äfven i ett gladt lag. Ögonen spelade, munnen log ett fint löje.
Då satt han och iakttog någon vän, då studerade han. Då visste man,
att Blanche skulle rita i sin notis-bok.1
På detta sätt skaffar han sig en djup fond af intryck, af
människokännedom, af verklighetsbilder, och denna fond ökar han i ett mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
