Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141 HVARDAGSLIFVET I DE ITALIENSKA STÄDERNA.
hem och barn med honom, som sökte henne därföre att hon var olik
andra och han var viss på, att hon nog skulle ta hans ställning som
läkare i småbyn med förstånd. Men så kom Giulia emellan, hennes bästa
vän och hans förtrogna och gick deras ärenden så väl, att hon lyckades
öfvertyga honom om, att Aurelia gjorde sig lustig öfver honom — och
han då slutligen i förtviflan tog henne och hennes deltagande och hennes
hemgift och flyttade från byn till staden som praktiserande läkare.
Au-relias sätt kunde han dock aldrig förstå. Men så kom det slutligen en
dag till en förklaring och Giulia fick, som Aurelia tillönskat henne, när
de råkats utanför apoteket dagen efter förlofningen, »den lycka hon
förtjänade». — Där.* sitter vinhandlaränkan i sin vagn och vill hålla krets
efter adelsdamernas mönster. Där sitter Odette, en Odette som blifvit
tagen till nåder igen efter långa bittra år af längtan och otadlig vandel,
därföre att flickan växte upp och vännerna föreställde mannen, att felet
väl ändå till en stor del var hans. Där sitter hon nu med sin man och
dotter, litet gråsprängd i håret och nervöst känslig kring munnen, men
förnäm och elegant, som hade hon aldrig lemnat Palazzo Sansidei för sin
älskare. Där stå löjtnanterna och röka, och där gå studenterna och
gestikulera, och hålla ögat, hvar och en på sitt föremål, "gift eller ogift,
oemotståndligt söt eller lockande rik. Men därborta under träden är den
lifligaste gruppen af alla. * Där äro de skarpa tungorna och de kvicka
berättartalangerna samlade kring de båda populära fruarna, den vackra,
lifliga Bianca S. och den unga gräsänkan, med det pärlande skrattet och
den runda, mjuka lefnadsglada sienesiska typen — men utan en fläck på
sitt rykte. Ögon gnistra af skratt och lif, solfjädrar vifta, skämtet och
infallen flyga och hållas uppe, som fjärilarna i den japanska solfjädersleken.
Rätt elegant kan också anblicken vara, då man lägger an på att
vara ett högkvarter för sydtoskansk aristokrati och finbildning, icke en
vanlig provinsstad. Ett säreget behag och en viss medeltida lokalfärg får
denna promenad genom förtroligheten och umgängesledigheten mellan de
olika klasser, som där råka på hvarandra, från hvilka den falska rädslan
för att synas framfusig eller för att kompromettera sin värdighet tyckes
alldeles bannlyst.
Men medaljen har sin frånsida. Det är icke alltid, som man kommer
åt att se — eller höra — skämtets fjärilar leka genom luften, som
skådespelet har detta dramatiska intresse, eller som man kan tycka sig
öfverskåda de trådar, hvilka leda alla dessa marionetter.
Ibland tycker man i stället, att man blott allt för väl öfverskådar
dem, och gripes af blandade känslor af sorg och af äckel, när man sitter
och hör på denna krönika, af hvilken det framgår, att där bland alla
dessa eleganta damer icke finnas många, som icke ha sin lilla historia,
bland alla dessa uppmärksamma äkta män knappast en, som icke är
notoriskt otrogen, och endast få bland dessa distinguerade adelsmän och
lärde, så mottagliga för behaget af älskligt kvinnoumgänge, hvilka icke
äro ursinniga spelare. Det är skvaller, man lyssnar till visserligen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
