Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vanligen gick man vid ett krig, som skulle föras anfallsvis, till väga
på det sätt, att man vid den gräns, från hvilken anfallet skulle utgå,
upplade stora magasin, företrädesvis i fästningar, på det de skulle vara
skyddade. Då nu hären efter fullbordad samling satte sig i rörelse, var den
försedd med proviant — egentligen endast bröd — och hafre för nio dagar,
hvaraf tre dagars förråd bars af manskapet och sex dagars fördes på fordon.
När detta förråd tog slut, måste det ersättas af nytt, som kördes fram från
magasinen. Det säger sig själft, att antalet härför erforderliga fordon växte,
i samma mån hären aflägsnade sig från magasinen, och samtidigt ökades
äfven möjligheten för fienden att afskära tillförseln. Då man icke heller
vågade göra alldeles slut på sina medförda förråd, utsträckte man sällan
rörelsen mera än fem eller sex dagsmarscher (på omkr. 15—20 km.) från
magasinen, hvarefter man stannade för att anlägga nya magasin, och först
när dessa blifvit fyllda genom köp, leveranser eller framforsling från de förra,
när så väl de gamla som de nya magasinen voro tryggade medelst
kvarlemnande af en tillräcklig truppstyrka, och sedan nya bagerier äfven blifvit
anlagda, kunde hären göra en ny ansats framåt.
Försvararen sökte ingalunda att genom ett kraftigt motanfall kasta
den försagde angriparen tillbaka. Han bands själf af sina magasin, om
ock icke i samma grad som den andre; han inskränkte sig till mindre
eller större företag mot fiendens förbindelser för att mera genom att hota
än verkligen anfalla dessa göra angriparen betänksam och förmå honom
stanna. Man hade dessutom en mystisk vördnad för befästa ställningar. Tog
försvararen plats bakom en sådan, vågade motparten icke anfalla honom.
Genom alla dessa samverkande omständigheter förlorade
krigföringen all kraft. När man ändtligen fått klart för sig, hvar och huru man
skulle angripa motståndaren, så utbredde man sig utefter en orimlig front,
ty man vågade icke blotta någon för fienden tillgänglig del af sitt område,
till följd hvaraf krafterna splittrades och öfverlägsenhet knappast kunde
beredas på något ställe. Kommo de båda motståndarne slutligen i
beröring af hvarandra, så sökte de öfverlista hvarandra genom manövrering,
hvilken gick ut på hot mot förbindelserna, och kunde man härvid
ytterligare skrämma fienden genom fristående afdelningar, som utförde dylikt
hot närmare hans landamären, så var det så mycket bättre. Hela fälttåg
gingo på detta sätt om utan afgörande, och då vintern nalkades, gingo
båda parterna enligt tyst öfverenskommelse i vinterkvarter, för att börja
om på samma sätt nästa vår. Sällan afbrötos de trånande händelserna
af slag. Utgången i dessa var alltid oviss, men att de kräfde stor insats
af folk, var så mycket vissare, och detta folk var dyrt att anskaffa.
Därtill kom, att äfven den segrande hade ganska ringa nytta af till och med
den mest lysande seger. Då han icke kunde följa långt efter sin
besegrade motståndare, var det jämförelsevis lätt för denne att återsamla sina
krafter, och den segrande hade just intet vidare mål. Vanligen inskränkte
han sig till belägringen af en fästning, och under det denna utfördes,
ändrades icke sällan förhållandena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
