Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väl anlagda krigsplaner, och vann han ett slag, så förstod han äfven att
samla in frukterna däraf.
Vid öfvergången från 17:e till 18:e århundradet pålades krigföringen
en helt ny prägel genom dess intvingande under alldeles nya rättsbegrepp.
Hade härarna förut plundrat och röfvat, hvar de drogo fram, så
uppställde man nu såsom första grundsats, att de icke alls fingo ligga
krigsskådeplatsen till last, att de i krig som i fred skulle underhållas
omedelbart af regeringen. Denna falska humanitet, som ledde till förplägningen
uteslutande ur magasin och därigenom till krigens utdragande på längden,
hade sin grund i tidens politiska uppfattning och i härarnas
sammansättning.
Om man undantager förhållandena till Turkiet, så försvunno de stora
politiska målen ganska snart efter trettioåriga krigets afslutande.
Regenterna ansågo staterna mer eller mindre såsom sin enskilda tillhörighet,
och de dynastiska intressena blefvo allena bestämmande i politiken. Man
sökte sin styrka i förbund med främmande makter; diplomaterna
uppgjorde krigsplanerna med hänsyn först och främst till bundsförvanterna,
i synnerhet sådana, som kunde betala höga subsidier, och dessa planer
gingo ofta ut på föga annat än att beröfva fienden bundsförvanter. Att
obeslutsamhet och långsamhet i krigföringen skulle blifva följden häraf,
säger sig själf. Fiendens tillintetgörande var ingalunda heller krigets mål.
Det skulle allt för mycket rubbat den för alla regenter viktiga politiska
jämvikten. Man ville endast till en viss grad försvaga sin motståndare
och gifva uttryck häråt genom eröfringen af en provins eller en fästning.
Furstarna ansågo sig dessutom till en viss grad solidariska, och medlet
för maktens upprätthållande låg främst i de af statskassan underhållna,
dyrbara värfvade soldaterna, hvarför man visst icke åstundade
tillintetgörandet af desse. Allt gick sålunda ut på att endast rubba
motståndaren så mycket, som erfordrades för uppnående af det obetydliga
politiska målet.
Med den långsamhet i krigföringen, som blef följden af allt detta,
och med de långa uppehållen på samma ställe, som däraf alstrades, hade
det varit omöjligt att underhålla härarna af krigsortens tillgångar. Då
härarnas sammansättning till stor del af löst värfvadt folk dessutom gjorde
det till en nödvändighet att hålla dem väl tillsamman, kunde man icke
heller sprida dem öfver ett större område för att därigenom bättre
tillgodogöra sig tillgången på underhållsmedel. Man måste på grund häraf
tillgripa magasinsförplägnaden, men man hade icke behöft bygga
uteslutande på denna, om icke den falska hänsynen till landet och befolkningen
samt truppernas ställning till regenten föranledt detta. Då trupperna i
själfva verket voro kontraktsenligt fästa vid regentens person, kunde de
för sitt arbete, sin själfuppoffring göra anspråk på säkert underhåll, och
detta kunde endast magasinen lemna. Tröt underhållet, så glesnade snart
leden, och de missnöjde kunde alltid räkna på att blifva väl mottagna
hos fienden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
