Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BTRANDENS SAGOR. 183
kryddes-qvastar. Som det var kyligt och alla vore trötta i
benen efter veckans långa arbete, satte sig de som först kommit
på bänken i en glad-räng (solvrå) och pratade tyst under det
att de väntade på presten. Bland de andre satt der en bonde
Kort Strangesson, en stor karl, som alltid var tyst af sig och
hade för sed att helsa på folk med venstra hand, ehuru man ej
visste något fel på hans kropp och han var den armstyfvaste i
socknen: ja, han brukade så. Men nu hade han somnat der i sol-
värmen. Tvi, sade någon, bvad de fula kråkorna rifva sig der
borta öfver träsket nere åt sjön, och så talade man derom en
stund, hbvarpå en gammal karl anmärkte: di jöro skarns diaur
eller ei hop u di ha fulla (väl) atul dar! Men, i det samma
hördes Kort i sömnen och med rysning i kroppen säga: "hu det
är styggt väder i dag, samma så som då jag bär om natten slog
sjömannen ibjäl der nere bland strandstenarnat! Folket som satt
der spände upp ögonen och undrade på detta, men snart frågade
en med låg röst den sofvande: hvart gjorde du af honom?" Jo,
svarade han i sömnen straxt, "jag satte ner honom i sampen under
träskbron", — hvarvid alla förskräcktes och Korts hederliga mor blek-
nade som ott lärft; men gamle nämdemannen Malde Temmesson
lade handen på hans axel och väckte honom, då han åter ryste
till och sade: hu! Man förde honom straxt ned till träsket, hvarest
man fann den mördade ligga på botten med en flat sten öfver sig.
Kort bekände genast sitt brott och sade suckande, att den
skeppsbrutne i dödsångsten och ensam tagit tvänne förbiflygande
kräkor till vittne. Och sedan den olycklige karlen bekänt allt
samt blifvit dömd, led han sitt straff.
Dock, ännu i mans minne lefde den, som kunde kallas den
siste fribytaren, visst af det grofkorniga slaget, den företag-
samme "affärsmannen", sjöröfvaren N. N., en f£. d. skutskeppare,
hvilken omsider hade slagit sig ned på den aflägsna folktomma
Sandön, Gotlands yttersta utholme, hvarest han ej kände det trångt
om armbågarna, utan kunde, långt från menniskors ögon, göra hvad
honom bäst eller sämst lyste. Det enda, som fans derute i detta
stormens hem, var flygsand, grann tallskog, en stor mängd vilda
får, hafsörnar och hvitnade spillror af skeppsvrak: der tyckte N.N.
om att bo, ty hafvet var hans åker, hans handel var med de döda,
och de salta varorna gåfvo honom alltid hundra procent! Der-
städes lefde den hårdsinte strandriddaren många år nästan ensam,
eller blott med en dotter, en naken tjenstepojke och tvänne drängar,
af hvilka den ene, en Åisil (ösländing), aldrig troddes ha’ något
kristninga-namn: och alle hade de snart fått lära sig konsten
att tiga. Derute sades den djerfvé vrakplundraren ha utfört många
ohyggliga strandningsdåd. Dottern, stor och stark samt yster som
en vildget, var så rask, att, då hon med fadren på hvar sin lilla
häst ridit ut på fårfångst, hon ej sällan grep fåret i språnget och
kastade det med det samma tvärs för sig på kampen. Det var
med henne ensam som fadren, ofta i värsta storm och oväder samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
