Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182 STRANDENS SAGOR.
tysthet och om morgonen för den yrvaknade tullbetjeningen knaappt
varsnades vid yttersta synranden; 0. s. v. Men det hände nog
att mången rask karl i sådana "affärer" gick tryggare till väga:
såsom då en tullnär en gång skulle skrämma en lurendrägare dåer-
med, att han sade sig ganska väl veta, det ett dennes fartyg, helt
lastadt med oförtullade varor, snart skulle anlända, men att det
också genast skulle tagas i beslag, då den tilltalade helt lugnat lade
fyra stycken 500 rdr:s-sedlar på publikanens bord och gick sin
väg: det förstås att det ej blef något beslag af. Ja, man menar
att det otroliga händt, att en tjensteman — någonstädes och
för ofantligt längesedan —, som, alldeles glömsk af sin pligt, en-
gång hjelpt en lurendrägare ur en svår knipa, derföre till belöning
för den oundvikliga suspensionen, m. m. under tiden i sällskap
med den räddade och på dennes bekostnad gjort en sväng i ut-
landet. Allt häraf blef man djerfvare: såsom att man, jämte ett
högt assureradt fartygs sättande på backen i makligt väder, någon
gång tillät sig en fin borrning af en upptröttnad skuta; hvilket
dåd dock ibland kunde medföra ett kinkigt äre- och vexelkrig med de
tråkiga assuradörerna samt stundom slutade med skamliga svidande
förluster och vinsten af ökovamnet "borr-mästaren" för den stackars
förledde skepparen. Sålunda förblandades småningom rätt och orätt
inom hela samhället; och derföre innehålla strandens sagor allt
många flera sådana mörka runor.
Men allt sådant stormande mot samvete och andras egendor
gick dock vanligtvis ganska bra, ty allt som pep eller kunde sqvallra
gräfdes vackert ner istrandbacken, och det som blänkte eller något
dugde gömdes undan så länge; och ej alltid framträdde på den
blodiga stranden en hämnare af rätten, som med stark hand skuf-
fade ogerningsmannen undan från hans utsedda offer. Någon-
gång hände det likväl, att plundraren nåddes af rättvisans oböjliga
arm, så att då en ärlig kronans tjenare fick nys om saken, helt
enkelt kom fram med handklofvarna och instämde målet, hvaraf
följden en gång blef, att 14 man i tvänne socknar för tillgrepp af
strandgods verkligen kommo på pallen. Dock var det ytterst sällan
som en sådan der grobian till rättsman öppet stäfjade orättfärdig-
heten; nej, vanligen var det ett slags menniskovän, med valspråket
"lefva och låta lefva", d. v. s. någon knipslug och samvetslös
bondadvokat, som på menskligt vis gjorde upp saken i godo för
tillfället, men som sedermera under syndarens hela lifstid medelst
det uppfriskande hotet med kåk och fästning mellanåt smått mjöl-
kade honom, eller då och då samt stycke för stycke ramade till
sig hans egendom, tills sista trasan i hans bo gick under klubban
och karlen iagades från gård och grund. Så vensterhändt drabbade
ofta den meuskliga rättvisan i detta afseende. Men engång isyn-
nerhet såg man då tydligt, att den gudomliga rättvisan tvärt slog
ner öfver den sofvande syndaren. En stilla och vacker söndags-
morgon på hösten samlades folket efterhand på kyrkogården, hel-
"ade hvarandra med handslag och qvinfolken luktade på sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
