Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BTRANDENS SAGOR, 177
stånd att föra an folk, hvilket alltid måste uppmuntras genom hans
föredöme af sjövana, lugn och förakt för den ögonskenligaste fara,
som härvidiag ofta är förhanden. Ty ett skeppsbrott sker ej just,
såsom landtkrabborna kanske tro, under ett midsommarsväder eller
i stiltje och nära stranden på mjuk sandbotteo, så att skeppsfolket
bara behöfver lägga ut en planka för att komma i land. Nej annat
slag: ofta på höstedag och i stickande storm med dimma, ur eller
sjömörker och i kolsvarta natten, då, sedan den olycklige seglaren
ej på dag eller dygn kunnat se hvarken himmel, land eller båkar,
och kommen ur kursen kastas bland ref och klippor, öfver hvilka
bränningen står i skarpa skyn, och hvarest fartyget, kanske hela
mil från land, af vågornas kraft häfves, stöter, vräkes kull och blir
vrak samt i hvart ögonblick hotas att försvinna i djupet med folk
och gods: då är ej godt att i ett äggskal vara med bland stört-
sjöarna! Detta allt bör man besinna och ej undra på, om kommis-
sionären, när han efter sådana ansträngningar, faror och risker,
hvilket ej sällan gått ut på lif och välfärd, ändtligen lyckats i sina
bemödanden, sedan för sig och folk tar betaldt, och bra betaldt ändå.
Man bör äfven kunna inse, att, när vårt raska stravdfolk, som rätt ofta
är välbergadt och ingalunda behöfver för förtjenstens skull äfven-
tyra sådant vågspel, vid ett skeppsbrott rusar ur sina varma sängar
och går från hus och hem för att vräka sig i båtarna och trotsa
de rasande bränningarna — såsom det alltid gjort — i ett väder då ’
den raskaste karl kan dränkas på en alns vatten, man ingalunda
gör sådant verk för penningstyfvern blott, utan dertill drifven af
upphöjda känslor och det manligaste mod och för att, ofta först
efter flera dygn af outsägliga mödor, möjligtvis rädda nödstadda
okända medmenniskors lif och egendom: dömer man annorlunda, tar
man fel. !) Så går det till, när hederligt folk och behjertadt man-
skap tagit en skeppsbärgning om hand, då allt göres hvad göras
kan och en hvar ärligt får sitt; och man lyckas sålunda ofta ge-
nom öfvermenskliga ansträngningar och hjeltars mod att gagna
menskligheten och hedra sitt land. Men det är emellertid ett hårdt
arbete.
Visserligen utstå under en strandning olyckans egentliga offer,
de skeppsbrutne, förfärliga och långa lidanden, både af kroppselände
och dödsångest, såsom då de arma menniskorna ofta hela dygnen
sitta fastsurrade på det förlista fartyget, då och då öfverspolas af
det iskalla vattnet och utan hopp om räddning skåda ner i bölje-
grafven, till dess vraket alldeles styckas under deras fötter, då de
krossas eller på en spillra drifva bort, kanske till en klippa i haf-
vet eller en naken holme för att der förgås af hunger och köld;
allt rysligheter, som man rädes att bara tänka på eller påminna om.
Men också folket, som från land bjuder till att rädda de olycklige
och bärga lasten, få ofta uthärda ej mindre pröfaing än desse
senare samt dervid våga lif och helsa; ty skipa bärgning är ett
3 Gotl:s Läns Nyaste Tidn. N:o 10, 1861.
Svensk Tidskrift, 1873, 2 Häft. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
