Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRANDENS SAGOR. 17ö
NHsning på Gotlands kuster och flera dermed sammanhängande om-
ständigheter, samt ändtligen alls intet om det lifsfarliga räddnings-
arbetet dervid, då våre öboars mod och sjövana på det allvarsam-
maste pröfvas. Men, oaktadt all denna fullständiga okunnighet,
dömer man ej sällan omildt om saken eller bara stygges deråt,
hvarigenom allt Öns hela folk ofta stälts i en förhatlig dager.
Dock borde man komma i håg att Gotland, omgifvet af farliga
ref och klippor, är beläget i ett stormigt och af strömsättnivgar
villadt haf, som äfven under den mörka årstiden plöjes af otaliga
fartyg, hvarföre skeppsbrott i alla tider härstädes varit så vanliga,
äfvensom att sådana olyckor ännu stundom måste komma att in-
träffa, hvarvid alltid gods och ofta menniskolif äro i fara, då snar
bjelp är af nöden. I stället har man ofta lättsinnigt framställt
Gotland såsom en förderfvets håla för den skeppsbrutne och kanske
också afundats Gotländingarnes tillfälliga vinst af en ärlig skepps-
bärgningsaffär; ja, man har tillåtit sig att osmakligen gyckla öfver
midsommars-psalmens (N:o 394) ord, att Gud måtte "välsigna sjö
och -strand”, liksom väl också illa uttydt Rone-prestens uttryck i
hans predikan (1740— 70) under ett svårt missväxtår, då ett far-
tyg med spannmål strandat der på kusten, eller att "hafvets märg-
lösa rygg hade bringat skeppet på refvet landet till bärgning!< en
hjelp i nöden, som man använde till sin räddning, sedan olyckan
redan var skedd, men hvilken man ej önskat eller föranledt. Emel-
lertid ha ädle män enskildt och en kristlig lagstiftning sedan långt
tillbaka försökt att mildra dessa olyckor. — Efter den ohejdade
råhetens värsta tider var det vid 1125—37 i Visby Gamla Stads-
lag sålunda stadgadt: "när folk på Gotland af mångahanda tungo-
mål sig församlat, hade man svurit den frid, att hvar och en
skulle omkring hela landet hafva stranden fri åtta famnar upp på
landet, på det att hvar och en sitt gods dess bättre hjelpa (bärga)
måtte", hvilket "sedan staden (vidare) tillväxte", snart vardt yt-
terligare stadfästadt. I nämda lag stadgas särskildt om "Skepp
på grund, om Gods bärgarde, om Skeppsbrott samt (liksom ock i
Guta-lagen) om Fynd i sjön", o. s. v., enligt hvilket sista stad-
gande man af vrakgods, hittadt på land, fick behålla för sitt (bärg-
nings-)arbete I af fyndets värde, af det som fanns flytande i sjön
eller på hafvets botten 3, samt hälften af det gods man påträffade
utom synhåll af landet; äfvensom slutligen, att "hvar som sådant
funnet gods nekar och varder sedan tillvunnen, det är tjufveri."
Det äldsta privilegium i Sverige på att uppfiska och bärga stran-
dadt skepp och gods skall varit utfärdadt för en Hans Albr.
von Treuleben”), hvarefter sådant lemnades åt annan man; och
under K. Karl 12:s tid funnos Dykeri-intressenter. Enligt 1734
(och 1739) års förordning inrättades Dykeriet, och till 1802 fun-
nos tvänne Dykeri-kompagnier. Sålunda var saken ställd under
kronan och sköttes genom hennes tjenstemän (såsom på Gotland
+) Sv. Kon vers. Lex.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
