Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ww OT”
522 ARKEOLOGI.
Hr Hildebrand omtalar visserligen, att Bugge bestämdt, oaktadt
Gislasons protest, förklarar det äldre runspråket vara en äldre
språkform, som ligger till grand för de skandinaviska tungomålen.
Men märkvärdigt nog nämner icke förf. på samma gång, att den
man, som med Bugge delar äran att först hafva tolkat dessa in-
skrifter, nämligen Wimmer, hyllar samma mening, och att han äf-
ven i sin skrift ”Navneordenes böjning i seldre dansk” har sökt i
detalj uppvisa öfvergången från det äldre runspråket till de yrgre
nordiska munarterna. — Till honom sluter sig också obetingadt
Thomsen, som herr Hildebrand vid ett annat tillfälle åberopar så-
som anktoritet.
I fråga om de båda runalfabetens inbördes förhållande har
hr Hildebrand mera utpräglade åsigter. Han betraktar dem "som
andra fornsaker —- äfven det betraktelsesättet är-giltigt" (sid. 53).
Han tittar på dem "med archeologiska ögon" (sid. 55). Må vara,
men man har i alla fall rätt att fordra af en grundlig forskare,
att ban betraktar en för hans uppgift så angelägen fråga från alla
möjliga synpunkter. Vill han icke inrymma hennes granskning i
ett "åt archeologiska undersökningar egnadt kapitel", må han då
göra ett nytt kapitel för kennes räkning. Men den som vill nog-
grant bestämma förhållandet emellan de båda jernåldrarne’ får
ingalunda öfverhalka denna vigtiga punkt. Om försöken att för-
klara de yngre runorna såsom en utveckling af de äldre uttalar
förf. sin förundran, "huru man kan med allvar påstå något så
orimligt". Han kan icke finna någon annan förklaring för bort-
kastandet af vissa ljudtecken, än att man icke behöfde dem (sid.
52). Således skulle ett D, G eller E icke kunna försvinna ur skriften,
förr än de äfven försvunnit ur språket. Och dock omtalar hr
Hildebrand (sid. 55 not. 1), att Bugge tolkar vissa runors bety-
delseförändring genom förändringen af runnamnens begynnelseljud.
Om på det sättet t. ex. det enda A-tecken, som man hade, blifvit
ett O-tecken, och ett eller flera andra O-tecken funnes förut, så
behöfde man icke behålla mer än ett af dessa O, under det att A
försvann ur alfabetet, oaktadt det såsom förut qvarstod i språkets
uttal. Detta exempel är endast valdt för att åskådliggöra, hvad
rec. menar, icke såsom ett faktum ur språkhistorien. Här kan icke
rimligtvis begäras en undersökning om runskriftens upprinnelse och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
