Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 SKÖNLITERATUR.
Men är också alltid en viss grad af reflexion en nödvändig
förutsättning för en humoristisk lifsuppfattning, kan den senare
dock ej sägas vara en frukt af den förra. Tvärtom sänder hon
sina längsta rötter ned i känslans djup, så att hon har sin rätta
jord-mon i ett varmt hjerta. Den äkta humoristen utropar med skalden:
uFran Nova Zeinblas fjell till Ceylon* brända dalar.
Hvarhelst en usling fins, iir han min vän, ruin bror".
Och detta hans rika, rent menskliga hjerta är det, som så lifligt
tilltalar andra hjertan, på samma gång det gör hans verld rikare
och mera mångskiftande, ty intet är för stort eller för ringa att
rymmas derinom.
Då nu glädje och sorg utgöra de båda nödvändiga faktorerna
för all humor, är det naturligt att flera olika former kunna gifvas
deraf, allt efter det mått, hvari den ena eller den andra af dera
är tillstädes. Så hafva vi en glad och en vemodig humor, hvilka
begrepp förklaras af sig sjelfva; en sentimental, som öfver sina
föremål kastar en halft sjuklig känslosamhets skimmer; en bruteu,
som upplöser dem i ironi och hån. Den äkta eller rena — eller,
såsom Ljunggren kallar honom, lugna — humorn kommer närmast
den glada: han ser det, som anspråksfullt ger sig ut för stort, genom
ironiens förminskningsglas, han betraktar det lilla med ett
kärleksfullt, det förvända med ett medlidsamt löje, och, ehuru han äfven
eger de djupaste molltoner på sin skala, är dock ingen sådan
grundtonen. Af denna äkta humor har Charles Dickens i vår tid
varit den förnämste representanten.
Ej blott i sin uppfattning af hela verldsförloppet är Dickens
humorist, han är det i uppfattandet af nästan hvar och en bland
de figurer, som röra sig på hans lifliga taflor. De styggaste af
dem hafva dock merändels i sig något försonande drag vare sig af
ren mensklighet eller af komik, som räddar dem från att göra ett
oblandadt vidrigt intryck: så den gamle tjufinstruktören Fagin
i "Oliwer Twist", den fulländade egoisten mr Pecksniff i "Martin
Chuzzlewit"; ja, sjelfva den nedrige dvergen Quilp i "Den gamla
antiqvitetsboden" och den uppmålade, moraliskt genommurkna mrs
Skewton i "Dombey", hvilka båda senare eljest komma det
vidrigas gräns bra nära. Så äfven hos hans mest upphöjda och
oegennyttiga karakterer förnimmer man gerna, om ej mera, åtmiu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
