Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNLITERATUR.
371
barhet, som de ertappa hos sig sjelfva eller hos andra" *), och det är
detta, som gör dem till ett så ovärderligt material för humoristen.
I den mon således, som detta val af skådeplats och figurer gaf
skalden ett rikare spelrum för hans humoristiska lynne, måste
detsamma naturligtvis tagas med i räkningen vid afgifvandet af ett
omdöme öfver honom.
Vi hafva ett par gånger kommit att nämna Dickens’ humor
och skola nu något närmare fästa oss dervid, emedan den just
utgör kärnan af hans väsen såsom skald. Lättare att fatta för
den ästetiska känslan än för förståndet att klart distinguera, kan
humorn i korthet betecknas såsom ett sätt att uppfatta det
sinliga och förgängliga, tingen och menniskorna, såsom spegelbilder —
men dunkla och ofullkomliga sådana — af det eviga och
oförgängliga. Humorn beror på en stark känsla af omotsvarigheten
mellan denna verld och fullkomlighetens, men denna känsla visar
sig ej i förakt för eller bitterhet mot det sinliga, dåraktiga och
förvända, utan tvärtom i kärlek för det eviga, goda och sanna,
som — om i än så ringa grad — skina igenom dessa tillfälliga,
och vränga bilder, och dermed äfven kärlek för dessa. Och
humoristen har så mycket lättare att så fatta relativitetens verld, som
han alltid finner sig yelf — med sitt djupa medvetande och sin
innerliga längtan efter ett högre — dock bunden vid densamma.
För honom är allting, såsom Almqvist så vackert kallar det, ett
amabile fractum, ett älskvärdt fragment: intet visar honom
godheten, sanningen eller skönheten hel, men intet finnes heller, som
i sig ej bär en gnista deraf. Humoristen kan aldrig såsom
komikern vara rent naiv, tvärtom grundar sig just hans uppfattning på
reflexion. En ständig dialektik försiggår inom hans eget väsen
mellan känslan af förkrosselse och upplyftning, mellan sorg och
glädje. Ingen af dessa känslor kan vara helt rådande, hon spelar
åtminstone mot en bakgrund af den andra. Humoristens glädje kan
aldrig vara fullt oblandad. Äfven der ban tyckes som allra mest
uppsluppen, bibehåller han likväl medvetandet af sin
ögonblicklighet, d. v. s. förgänglighet. På samma sätt med hans vemod: det
är aldrig en bedröfvelse öfver något ohjelpligt, en sorg utan tröst,
utan han behåller alltid sin tillförsigt, att solen kan återvända.
l.junggren, Bellman odt Fredmans epistlar, s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
