Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ FÖRFATTARE FRÅN 1840-TALET.’
243
som ej sällan är osand; det harmlösa löjet blifver bittert, och den
treflige berättaren sjelf har genom allt detta blifvit förvandlad till
en smågnatig skolmästare. Märkvärdigt nog har Onkel Adam ander
sina sista är återgått till sin forna lyckliga och naiva lifsåskådning, af
hvilken han i sin förträffliga barntidning Linnea söker göra sina späda
läsare och läsarinnor delaktiga. Och äfven då han numera någon
gång skrifver för storfolk, bjuder han dem icke några mer eller
mindre djupsinniga betraktelser öfver tidens stora frågor, utan blott
ön enkel krans af gamla sammanflätade minnen. Yi vilja väl
ej påstå, att dessa ännu då och då framträdande tecken på en
fortfarande diktareverksamhet förtjena att sättas vid sidan af alstren
från hans fulla mandomstid, men för oss utgöra de rörande och
dyrbara bevis, att han återkommit till den der blyga, täcka
sångmön, som var hans skaldeungdoms kärlek.
Onkel Adams förkärlek för tendensdikten berodde ej blott på
en för hög uppskattning af sjelfva denna diktart, utan
sammanhängde med hela hans åsigt om poesien öfver hufvud, sådan han lagt
don i Edmunds mun i novellen Kärlek och affärer. Yi anse
oss nämligen berättigade att taga denna uppfattning såsom förf:s
ogen, då han låter den qvarstå ovederlagd. Efter att hafva sökt
bevisa, det konstens blomstring alltid inträffat samtidigt med det
menniskans ande känt sig såsom mest bunden, och derför
framdragit åtskilliga mer eller mindre antagliga bevis, af hvilka de från
Grekland och England lånade äro rent af ohistoriska, utbrister den
unge tänkaren:
"Man kan i konsthistorien se folkviljans ebb och flod; då
den är ingen, då verka skalderne, målarne, sångarne; då den
herrskar, tystna de alla och kasta sig in i det verkliga lifvet. Med
ett ord, det är en evig fribetslängtan, som går igenom skapelsen
ock som gör att anden flyger ut på fantasiens vingar, när hennes
(hans) verkliga äro bundna af yttre former och band; det är
fången, hvars blick följer molnen på deras höga bana och räknar
stjernorna i det blå".
Om detta vore riktigt, skulle i sanning ingenting förvånande
ligga deri, att Plato från sin idealstat velat förvisa skalderna, ty
sången vore naturligtvis oförenlig med njutandet af lifvets fullhet
och lycka, om en evig längtan vore dess, liksom konstens öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
