Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524 8VENSKT SPRÅK OCH RÄTTSTAFNING.’
punkt i frågan. Må han framför alt icke betrakta denna
såsom för honom och den stora allmänheten af mindre vikt.
’En på sanna teoretiska grunder hvilande, enkel och klar
rättstafning är en ovärderlig vinst för ett språk och skulle i
sin mån bidraga att utom våra landamären öka det så ringa
antalet af vårt språks kännare och vänner. Läsaren må för
öfrigt komma till hvilken personlig åsigt som hälst, säkerligen
skall han dock icke vilja instämma i hvad vi nyligen sett en
mycket aktad tidnjng yttra: att den nya stufnlngen vanställer
vår rena svenska. Vid ett sådant omdöme ser det ut, som
om den dömande trodde, att den rena svenskan alltid skulle
komma att stafvas på samma sätt som i vår tid. Men vi
veta ju, att ett språks rättskrifning måste, som alt. mänskligt,
städse förändras. Och det handlar ju här blott om att finna
en fast utgångspunkt för att i förevarande fall komma till
en rätt uppfattning af en allmängiltig företeelse, att finna
den ledande grundsats, som, klart insodd och fattad af folkets
medvetande, förvandlar den nödvändiga växlingen från ostadig
vacklande till fortgående utveckling. Mången fruktar ock,
att en ökad "oreda" blefve den enda praktiska följden af ett
sträfvande, åt hvilket han icke kan neka sitt teoretiska
gillande. I intet hänseende kan ett nytt bruk införas utan
någon rubbning af det bestående. Men vi tro, att man i
allmänhet är mycket böjd för att öfverdrifva denna olägenhet.
Skulle den ljudenliga stafningen vinna en allmännare
omfattning, så må för en tid den ene gå längre än den andre i
tillämpningen; den "rörelse," som däraf uppkommer, synes
oss vara den på en stor allfaraväg, där alla skynda fram
i samma riktning. Om den ene är längre kommen änden
andre, så hindrar detta därför icke allas ostörda fortkomst.
Den nuvarande faktiska villervallan i vår stafning erbjuder
äfven den bilden af en liflig kommunikationsled, men här gå
tvänne olika strömningar — uttalets och härledningens —
rakt emot hvarandra. En och annan, som vill göra nya inslag,
med att tala om "ordskilnadsgrundsatsen"*), "vighet i skrifning"
m. m., söker att komma fram tvärt öfver vägen, men hans
bana är i alla händelser för kort, för att vara trafiken till
något synnerligt men. Men denna blir däremot utsatt för en
betänklig stockning, om en större mängd människor af någon
anledning vilja stå alldeles stilla och glömmande för
ögonblicket, att det icke går för sig att alldeles hämma rörelsen,
yrka på "sin rätt att få stå där de stodo förut."
*) Om det oberättigade i denna grundsats se Hazelii skrift
sidd. 44—40.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
