Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYBNSKT SPBIK OCH BJLTTSTÄFNIirO. 518
grand i stafbyggnaden, men i sjelfva verket gifves ingen an»
nan grund än bruket ander en längre tid, och de fle9ta af
ofvanstående ord, som i medeltiden voro gångbara, skrefvo»
då oftast med æu [— vårt nuvarande a]).
I fråga om bruket af o för ä-ljud framstår synnerttgeà
klart det ofvan (s. 509) antydda misstag, för hvilket R. råkà*
ut. Mötet hade föreslagit: ändring af e och o till ä och i
bör snarast företagas, där förstnämda skrifsätt har hvarken
fonetisk eller etymologisk grund. Missledd af sin föreställning
att mötets reformer ginge i etymol. riktning yttrar nu R.
(s. 476): "Jemväl här måste varit någon tankspriddhet
an-tingeà hos mötet eller dess koncepist; ty uppenbart är att
ftodrfng af e och å (icke e och o) till ä och o (icke ä och
å) bör företagas så vida neograférna skola få rätt", och
riktar därföre sin polemik mot dem, som i stöd af
härledningen vitøa skrifva, i likhet med son, tola, hog (jfr s-id 499*).
Denna polemik kan således alldeles icke träffa mötet,
som tvärt om ville hafva tecknet å infördt för o. (vid
afljud) och också utan någon 3lags tankspriddhet uttalat denna
sin mening. Den egendomliga följden blir, att R., som tror
sig här liksom öfver allt kraftigt angripa mötets åsigt i själfva
verket försvarar såväl detta mötets förslag som ock själfva
dess princip genom de skäl han uppställer mot
härledningen såsom grundsats för rättskrifningen.
De i svenskan fonetiskt öfverflödiga bokstäfverna c, q,
æ, # finna naturligtvis också i Rydquist en varm försvarare.
Äfven här åberopas i främsta rummet brukets höga ålder.
I bokskriften förekomma ck, kk, kc och cc omväxlande, men
från Gust. I:s bibel, "det stolta gränsmärket mellan
medeltiden och den nya tiden", begynner ck undantränga sina
*) Härvid är att märka, att i många ord o, enligt det
allmännare uttalet, ej egentligen betecknar det vanliga (slutna)
å-ljudet i gå, fisk-håfj utan ett öppnare ljud t. ex. safta, hof.
Strängt taget borde detta ljud hafva sitt eget tecken och å icke
anses riktigare än o. Från fonetisk synpunkt måste man
således förklara, att o bör kvarstå sä länge o i dessa ord betecknar
ett i det allmännare uttalet förekommande särskildt ljud.
Men då detta försvunnit och öfvergått i det vanliga å-ljftdet,
hvartill det synes oss tendera, då bör o utttytàs mot a.
Svensk Tidskrift. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
