Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
liksom ock det i synnerhet för Närke och några norrländska
socknar egendomliga tjocka näsljudet vid uttalet af i och y
med eller utan följande konsonant. Ja, till och med
“kringvandrande Våmhus-kullor“ få ej passera sin väg obemärkta.
Herr Rydqvist har anmärkt deras vana att uttala sina i, o, å
och ö framför l, n och r i näsan och gomen, såsom i orden
mor, böna och dyl.[1] Vi skulle här vilja erinra om ännu
ett i allmänt tal förekommande rent näsljud, som hvarken
ljuder som det rent dentala n i ner, vänskap, eller som ng
i sång. Detta höres vid uttalet af den tonlösa ändelsen en
i synnerhet efter t. I sådana ord som hatten, västen har e
väl icke samma korta, sväfvande ljud som Rydqvist anmärker
(IV 1 s. 106) för obetonade stafvelser t. ex. i “fader, vatten,
aderton“. I fader och aderton höres ett kort e-ljud, men
vid vatten o. dyl. försvinner i det hvardagliga uttalet hvarje
spår af vokal i andra stafvelsen, och denna, som i följd af
n:s egenskap af liquida (flytande konson.) mycket väl kan
uttalas utan vokal, ljuder närmast som en kort och svag
fnysning. Man jämföre uttalet af sista stafvelsen i aderton,
där efter det korta men tydliga å-ljudet n bibehåller sitt
vanliga uttal.
I en annan mera intressant fråga våga vi vara af olika
tanke med den ärade förf. Vid afhandlandet om “apokope“
i svenska språket uttalar han sitt tvifvel om huruvida den
nordiska infinitiven ursprungligen ändats på an f. det
nuvarande -a och hänvisar därvid till några ställen i de
föregående delarne, där han yttrat sig öfver samma fråga. Af
dessa vill det synas som om förf:s tvifvel, förut starkare, nu
gifvit något med sig. Sid. 501 B. I heter det: “Grunden
för ett förmodadt infinitift -n i skandisk tunga måste alltså
sökas i Tyska språk och Grek. Men enär detta n hvarken lärer
stå att förena med t i Sanskrit. tum, Slav. och Lith. ti, eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
