Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÖNLITERATUR.
229
som ej fullt kan framträda i ljuset förråder sig visserligen i
de yppersta af alla den äkta lyrikens alster, men der utan
att göra intrång på den afslutenhet och harmoni, som hvarje
konstskapelse måste ega, för att kallas skön. Man kan
härvid erinra om Goethe, den moderna lyrikens heros.
Det är endast af begär att alltid vara fullt rättvisa, som
vi påpekat lyten i Wecksells diktning. Annars har den
diktsamling, i hvilken denna ynglingasjäl uttalat sina känslor och
tankar, fyllt oss med en djup och med tjusning blandad
rörelse. Vi se här återigen en af dessa nordiska
sångarenaturer, som, med en ädel poetisk begåfning, genom dels yttre
omständigheter dels en viss dem inneboende nervös retlighet
snart betyga förgänglighetens välde; vi lyssna här till ett af
dessa strängaspel, som efter många missljud och några
underbart sköna toner snart brista sönder; vi lära känna ett af
dessa oroliga lynnen, som hålla mycket och dock lofva mer
än det varit dem förunnadt att hålla. Tanken leder sig då
gerna till vemodiga betraktelser öfver den korta vår, som i
norden stundom är förunnad åt sångens söner, och saknaden
nämner tyst namnen Elgström, Ingelgren, Kjellander och ännu
många andra, dem häfden med kärlek — och med gäckadt
hopp, men äfven med outplånlig tacksamhet gömmer i troget
och halft sorgset minne.
Wecksells lyrik har toner för såväl det djupa vemodet
som det lekande behaget. Stundom blandar sig en djup
bitterhet i vemodet, såsom i det märkliga stycket "Stjernorna",
och behaget blir stundom skalkaktigt såsom i "Afskedet", i
hvilken dikt tillika den renaste innerlighet uttalar sig. I
stycket "Svenskan och Finskan" är det åter den "fennomanska"
tvistefrågan, som en reflekterande poesi ganska karakteristiskt
uppfattar. Öfver dikten om Almqvist kunde mycket vara att
säga, som här blefve alltför vidlyftigt; ur vissa synpunkter
har skalden säkerligen ej träffat så orätt. I "Vill du komma
med mig", en dikt, som tillhör den senare perioden, brusar
den inneboende oron fram och söker på samma gång döfva
sig till en flyktig hvila. Många stycken kunde ytterligare
uppräknas; vi föredraga, att här anföra några af de vackraste
och mest fulländade, för att låta läsaren döma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
