Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN8K SKÖNLITERATUR.
Strid, svenskt original, i årskatalogen för 1869 fördt bland
romanerne, är ett litet drama, som, ehuru det ej eger några
framstående egenskaper, dock låter läsa sig, och som främst
intresserar genom det ämne, förf. valt att framställa, nemligen den
poetiska begåfningens berättigande hos ung qvinna, hvilken derför
offrar ända till sin kärlek, ehuru väl hon sedan på ett något
besynnerligt sätt återvinner denna, hvarigenom det hela "slutas
med ett bröllop," såsom det heter i Figaros mun. Vi ha i
en anmälan sett med en viss förebrående ton stycket kallas
en tendensskrift: vi våga dock fråga, om ej i hvarje
dramatiskt arbete, så vidt det skall uppfylla Hamlets bekanta
definition på den dramatiska konsten, att vara en spegel för
samtiden, måste ingå någon tendens? Yi tro för vår del, att det
goda i "Strid" jijst ligger deri, att förf. vågat taga till
uppgift ett nutidsproblem och söka lösa det på sitt sätt. Redan
deri, att problemet här får en lösning, visar, att stycket har
en handling, om den också ej är en markerad "intrig;" och
åtminstone äro hjeltinnan och hjelten "karakterer," om äfven
den förra tyckes något förskrufvad i sin tro på sin höga
kallelse och den senare går något för mycket med hufvudet
ned-lutadt under bördan af sin egen storhet och lifvets elände.
Alltså: enligt vår åsigt, är greppet godt, och i de handlande
personerna finnes tillräckligt stoff till utveckling af ett fint,
psykologiskt drama. Om nu, det oaktadt, ett sådant ej
blifvit resultatet af förf:s ansträngningar, tro vi detta bero af
samma orsak, som vi nämnde i afseende på "En konung:"
författaren eller — författarinnan (vi våga säga det, ty alla inre
märken tyda på ett qvinligt upphof till "Strid") har
synbarligen talat i egen person, är sjelf part i striden, är derför ej
tillbörligen fri och opartisk i förhållande till stoffet, och all
sådan ofrihet visar sig antingen i fantasteri à la Phaëton uppe
i overkliga rymder, eller ock deri, att sinnet med prosans
black om foten drages ned i det hvardagliga. Man ser ej
med oförvillade ögon på sina figurer, man spelar sjelf med,
isynnerhet i de lyriska utbrotten, hvilka dock alltid bevisa,
att man åtminstone icke med den dramatiska formen
beherrskar stoffet; eller man blir torr och tung samt hittar på
besynnerligheter, för att på något sätt krydda trivialitetens ur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
