Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
claes livijn. 76
kallad Axel Sigfridson; detta arbete är af ganska märklig
art ocb ådrog sig äfven en viss uppmärksamhet. Stilen är
originell, och innehållet har många skönheter; man kände
icke i böljan, att Livijn skrifvit boken. Åtminstone antager
Palmblad i ett bref af samma år, att dess författare var en
dittills okänd stjerna.
Penna roman torde numera icke mycket läsas. Man vet
just icke, antingen man skall beklaga denna likgiltighet eller
lyckönska med anledning af densamma. Ty å ena sidan
herrskar en osund, tryckande stämning öfver hela berättelsen, å
den andra är den så full af stille och eger episoder af så
hög skönhet, anmärkningar af ett sådant djup, att den väl kan
anses som en perla i den svenska vitterheten. Nästan upprorisk
mot yttre ordning och sed, hvilken i allmänhet fattas som
kon-ven tionel, godtycklig och tom, tyckes boken predika ett vildt
natur-evangelium, en fantastisk obundenhet. Men detta sker
icke i någon kall resonnerande ton, utan det är ett
ångest-fullt hjërta, en febersjudandè inbillning, som här föra ordet.
Mycken kärlek och knycken sorg vibrera öfverallt. — Det är
ett af de stora felen i arbetet, att författaren ej synes
beherrska sin stämning, utan, midt under det han skrifver, ännu
gungas på de lidelsers svall, hvilka han skulle konstnärligt
skildra. Men mellanåt, rhapsodiskt, återvinner han dock
friheten, och då använder han denna till ett spel med kärn*
fulla reflexioner. Sjelfva händelsen upptager icke stort
utrymme, och är äfven af mindre intresse. Stilen påminner
understundom om Jean Paul; men det vore orättvist att
klaga öfver bristande originalitet hos densamma. Den är just
Livijns egendom och uttrycker just hans väsende. Den är
mellanåt praktfull, alltid glödande. Men han låter icke
hjel-tinnan i boken tala det språk, som för heane skulle varit det
naturliga, utan det är alltjemt samma Livijnska tungomål, fullt
af vulkanisk eld. Imellertid, då ingenting är så onaturligt
Med guld, med uniform och mynt ^för qvällen
Han hugnas samt med stora karamellen.
Det är gudinnan Sysis* utskickade ombud, som yttrar
ofvanstående till Markall. Med Sysis har man föröfrigt redan gjort
bekantskap t. ex. i Atterboms temligen misslyckade
Rimmarbandet, införd i Polyfem och dër gènotngående flera nummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
