Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - åra ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ty. an utbytt mot det inhemska, etymol.
motsv. å; det formellt nästan identiska
ansikte har däremot i sin helhet
lånats. - Konstruerades med av under
förra hälften av 1800-t. o. ofta till o.
1880 (Nyblams 1882); sedan stundom
även med över; med om först under
1800-t.:s senare årtionden.
åska, sbst., ännu på 1600-t. åsekia o. d.
o. hos Serenius 1741 åskja (Lind 1749
har åska o. åskja), sv. dial. åseka, fsv.
äsikkia, av *äs-wkia (jfr fsv. ascekyu,
oblik kasus, handskr. av VGL II), egentl.:
åsens, dvs. gudens (Tors) åkning, till fs>/.
as-, gud (se as 1), o. ett ord = isl. ekja,
körsla, sv. dial. äcka (se d. o.),
verbal-abstr. till fnord. åka (- åka) o. möjl.
etymologiskt identiskt med ackja (se
d. o. o. Tillägg). Jfr fsv. thorak, ä. nsv.
thoråk, sv. dial. torakt (H. Pipping SNF
XII. 1: 103), ävenledes till åka (se
tor-dön), o. isl. reiö, åska, egentl.: ritt, vagn,
ägs. punorrdd. Gotiskan har i stället
peihwö, besl. med fslav. tqca, störtregn.
Andra beteckningar se t or d ön. - Med
avs. på bortfallet av den obetonade
mel-lanvokaleii jfr t. ex. lärft, Norge,
Sverige, vilken. - Ordet åska är sannol.
en eufemistisk omskrivning (ett s. k.
noaord) av äldre uttryck (se Sahlgren
NoB 6: 10), sedan i sin tur ersatt med
t. ex. eufemismerna sv. dial. goan, den
goda, gobonn, dvs. godbonden, kornbonn,
dalm. skaurman (skåjr-), skåjrgubbe (till
skur), alltså personbeteckningar; jfr f. ö.
sv. dial. Tor el. Torn går, åker, bullrar,
åsen kör (jfr ås 3). Sammans.-formen
åske- (av -o) kvarlever (atm. i poesi)
inpå 1800-t., t. ex. Atterbom, o. i sv.
dial. - ’Askregn’ kallas i vissa sydsv.
dial. gofarregn o. åsaregn.
åsna, egentl, oblik kasus av fsv. äsne
m. (jämte äsna, åsninna), jfr anda?
hjärna, hjässa osv. = isl. asni m.
(åsna f.), da. åsen (nu som skällsord),
från ffra. asne (fra. dne) = spän. asno,
ital. asino osv., av lat. asinus, väl =
grek. önos, båda sannol. från något språk
i Mindre Asien, jfr armen, es (ävensom
turk. esek), sammanställt med lat. eqaus,
häst = isl. jör osv. (se Jo ar o. under
häst), dock osäkert. - Dessutom
uppträda i germ. spr. former med -Z: got.
asilus, fsax., fhty. esil (ty. esel), ägs.
e(o)sol (eng. easel med den bildliga
betyd, ’staffli’, jfr att ty. esel även betyder
’sågbock, trähäst’; överförda anv. av
samma slag som i bock; om eng. ass
se nedan); da. cesel kommer från ty. (jfr
sydsv. dial. ditt äs[s]le, din usling). Detta
germ. *asilu- (varifrån fslav. osllu, litau.
äsilas osv.) har möjl. fått sitt -il genom
suffixbyte el. genom övergång av -in till
-il i obetonad stavelse; enl. andra dock
från lat. dimin. asellus. Från lat.
kommer även ir. assan, varav ägs. assa (eng.
ass). - De ariska indoeuropéerna ha en
annan beteckning: sanskr. khara- =
avest. %ara-; dessutom finnas
särspråk-liga benämningar. - Användningen av
ordet för ’åsna’ med nedsättande betyd,
förekommer redan i lat. - Åsnan är ej
inhemsk i Europa; o. man saknar
sålunda anledning att vänta sig en
sam-indoeur. beteckning. I alla händelser
synes icke åsnan (lika litet som naturl.
kamelen) i indoeur. tid ha använts i
människans tjänst. - Liksom åsna
kommer även mul- i mula, mulåsna
ytterst från latinet. - Åsnebrygga,
om 5:te propositionen i Euklides I, t. ex.
G. R. Nyblom, motsvar. ty. eselsbrticke,
fra. pont des änes osv.; så kallad,
emedan de på detta område mindre
begåvade ej hunno över densamma. Även
(efter mlat. pons asini) om upplagor av
klassiska författare, som med allahanda
förklaringar allt för mycket underlättade
arbetet för tröga lärjungar; i denna anv.
ännu P. Malm 1901. Kanske har detta
ord i liknande betyd, tidigast brukats om
en för mindre skarpsinniga studerande
bekväm metod att finna medeltermen i
slutledningar, vilken väl falskeligen
tillskrevs den franske filosofen Buridan
(1300-t.), vars namn även ingår i uttr.
Buridans åsna, om ett förr i de vanliga
disputationerna om viljans frihet ofta
nyttjat exempel (åsnan mellan
hötapparna). I anslutning till dessa anv.,
särsk. tidigare, rätt vanligt i sv. litter.
i allmännare betyd., om genvägar för
lättja o. håglöshet, t. ex. Törneros 1834:
’de åsnebryggor, på hvilka okunnigheten
och håglösheten söka smyga sig ginaste
vägen fram till ett visst mål’, E. Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
