Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - vånda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
våffla, varefter bruket att d. 25 mars
äta våfflor (liksom skärbönorna å
skärtorsdag lia sin grund i liknande
missförstånd). Därjämte, med tidig
förkortning av CL på grund av ställning framför
två konsonanter, sv. dial. varfedan,
vaf-fe(r)dan (jfr Sv. Hof Dial. Vestr.:
vaf-ferda). - Liksom Jungfru Maria ingår
Vår fru stundom i gamla växtnamn
såsom sv. dial. vårfrudagslök, vårlök,
vårfrulin, Antirrbinum, skalleblomma.
[Vårskäl, ortn. Vgtl., av fsv.
Varisskælf, se Skälf.]
vårta, = y. fsv. P. Månsson s. 639
(wårtor), fsv. vårta = isl. vårta, da.
v örte, fsax. warta,flity. warza(iy. warze),
ägs. wearte (eng. w ort); besl. med npers.
bälu (av uarda-; enl. P. Horn), till en
ie. rot uerd, höja sig o. d., växl. med
uers i lat. verruca (av *versuca), vårta,
sanskr. varsman-, böjd, ägs. wearr, hård
hud; vartill även de under ver n a
anförda orden. Jfr Bugge Bezz. B. 3: 112
f., Walde s. 823 (med litter.) o. under
värre. Med avs. på rotutvidgningen
med ie. d jfr t. ex. under stjärt. -
Vårta av vårta av vårta liksom arta
av ärta av arta. I vissa sv. dial. utan
förlängning framför rt; jfr att vårta i
en del äldre ordb. är normalform
(Serenius, Lind) el. växelform (Sahlstedt,
Weste). - En gammal väsentl.
västnor-disk sammans, är vrml. gervarta,
bröstvårta (Jösse hd, alltså gränslandskapet
till Norge; ännu brukligt?) = fsv.
gen-vårta (felskrivning), fno., no. geirvarta,
till isl. geirr osv., spjut (se gar fågel,
gissel o. n a var e).
våt, fsv. väter = isl. vdtr, da. vaad,
ffris. wét, ägs. wdet (eng. wet), av germ.
*wcéta- = ie. *uédo-, avljudsform till
vatten; ett nordiskt-fris.-anglosax. ord (jfr
t. ex. bane, sämre, till, valv, vidja,
vår, sbst.). Avledn.: väta, sbst. o. vb.,
vätska; se d. o. Ett sbst., fsv. Väte, med
betyd, ’vatten, sjön’ ingår i fsv. Vätahult,
nu Va t hult Smal., egentl.’hultet vid sjön
Väte’, dvs. Smörhultssjön i samma
socken (se förf. Sjön. 1: 696). Den allmänt
forngerm. stammen för ’våt’ är annars
nät- (ty. nass osv.); se n a ta. - I vått
och torrt, gammalt uttr., jfr fsv. i
väto ok Þörro, dvs. i vatten o. på land
(stående formel i köpehandlingar o. d.).
I ty. durch dick und dunn = eng. through
thick and thin.
[Våthult, ortn. Smal., se föreg.]
[våtsäck, ä. sv., kappsäck, se våd
o. väska.]
Vä, socken i Gärds bd Ska., fda. Vcé;
även namn på en där förr belägen stad
= isl. ve, helig plats, offerplats; en inom
böjningen uppkommen växelform till fsv.
vi (i ortn.; se Vi o. jfr Ale, Harg, Hov
[under hov 3], Ål 6). - Ett fsv. ortnamn
Vce även i Smal. Härtill Vase Vrml.,
av genit. sg. vcés. - Formerna med
-ce-höra i regel till Götaland, de med -i- till
Svealand o. Ögtl. (v. Friesen Rökst. s. 51).
väbel, L. P. Gothus 1629: ’Webel
eller Wachtmestare’ (dvs. rättstjänare), jfr
1535: vefflere plur.; 1535: feltweffuel,
1626: feldtweibel, 1677: fåltwäbel eller
chergiant (dvs. sergeant), 1696:
feltväf-lare; från ty. (feld)webel, biform till
weibel, rättstjänare, av fhty. iveibil: vanl.
fört till fhty. weibön, röra sig fram o.
tillbaka, vackla m. m. (se veva 1).
Annorlunda dock Bezzenberger KZ 41: 282:
av ie. *uoi(k)-pö-, jfr ved. vic-pdti-,
husbonde (se despot), med liknande
härledning av v i v; mycket osäkert.
1. väcka (upp o. d.), fsv. vcek(k)ia =
isl. vekja, da. va^kke, got. uswakjan,
fsax. wekkian, fhty., ty. wecken, ägs.
weccan, kausativum till ägs. wcécnan,
ipf. wök, bl. a.: vakna (se vakna under
vaka 1), jfr sanskr. väjdyati, eggar,
sporrar. - Eng. har i stället awake(n)
(även: vakna), av ägs. åw?cn(i)an.
2. väcka i uttr. v. o n d el. o n t b l o d,
fsv. vcekia, hugga (om vak på is), sv.
dial. väcka, hugga spånor av furu (till
tjärberedning) = isl. vekja el. v0kva
(blöÖ), no. vekkja, om blod o. vak i is;
egentl.: bringa att flyta, alltså
kausativum till ie. roten neg i isl. vokr, fuktig
(se vak). Betyd, ’hugga spånor’ är
sålunda sekundär; jfr nötväcka. - Om
innebörden av uttr. väcka ond blod
se under blod.
3. väcka (fågel), egentl.: som hugger;
se föreg. o. nötväcka.
Väckelsång, socken i Smal., fsv.
Ve-kulsangh. Senare leden -ang är besl.
med det i norrl. ortn. uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
