Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - vånda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
’första, andra v.’) har danskan i stället
etage, (förste) sal.
vånna, ä. nsv. ofta vånda, ännu
Bellman: ’Jag vånda att . .’ o. Weste 1807,
stundom även vanda, fsv. vanda, vårda,
bry sig om = isl., no. vanda, vara
granntyckt el. nogräknad; avledn. av fsv. adj.
vänder, isl. vandr, nogräknad, svår, varav
även sbst. vånda (se d. o.).
våp, fsv. väp n., i ä. nsv. även mask.,
t. ex. 1669, jfr sv. dial. våper, med samma
genusväxling som hos sjåp o. tok; i ä.
sv. även fem. våpa t. ex. Dalins Arg.
Enl. Persson Indog. Wortf. s. 236
rot-besl. med litau. vebanas, lättsinnig; med
annan stamkonsoiiant i litau. véplys,
vepelis, glop o. d. Däremot av Noreen
Sv. etym. s. 73 ställt till sv, dial. väpa,
sladdra (av urnord. *wäpian), antagl.
avljudsform till dalm. *öpa (ycepa), ropa,
gala (om göken), fsv. öpa, ropa = isl.
épa, ä. da. 0bce = fsax. wöpian, klaga,
gråta, fhty. wnoffan ds., got. wöpjan,
svaga verb, o. fsax. wöpan (ipf. wiop),
klaga, ägs. wépan (ipf. wéop; eng. weep,
gråta), fhty. wuofan (ipf. iviaf), klaga;
jfr lapska lånordet vuoppat, ropa, skrika;
väl med Uhlenbeck PBB 22: 193 besl.
med fslav. vabiti, kalla fram o. d.; ty dl.
till en ljudhärmande rot; jfr litau. vapeti,
pladdra, med bland dylika slags verb
vanlig Ijudväxling. Eng. whoop, skrika,
utgår däremot från fra. houper; jfr
in-terjekt. honpl - Ordspråket ’Vår Herre
är de dårars förmyndare’ (redan hos
Grubb 1678) har sin motsvarighet i ä.
nsv. War Herre gieer och wåpom Lycka
Grubb, jfr lat. eventus stultorum magister
(Livius).
1. vår, poss. pronom., i dalm. även
*ör (jfr nedan), fsv. var = isl. värr
(or-), da. vor (i ä. da. o. i nda. talspr.
vores med sekundärt -es). Man vill
mycket ogärna skilja detta ord från de
övriga germ.: got. unsar, fhty. unsér
(ty. unser) fsax. usa-, -e, ägs. us(s)er,
ure (eng. our), till uns- i oss.
Sannolikt har i äldre tid böjningen varit: (isl.)
nom. sg. m. *unnarr (av unn-, med
grammatisk växling av uns-), dat. örum, plur.
nom. orer (av *unx-reR), där *unnarr
ersatts av *öarr el. *uarr (jfr yd(v)arr
: yörum), varav värr. Den tvåstaviga
formen finnes i gotl. cevar, enl. Noreen
av *uar. Se (Noreen o.) Friesen Nord.
språkh. 1: 63 f. (med litter.). - I alla
händelser säkerl. ej, såsom stundom
antagits, till pron.-stammen ue (se vi 2);
ej heller (med Brugmann Ber. d. sächs.
G. d. W. 1908, s. 11 f.) av germ.
*ncéra-(jfr ir. när) med v för n efter pronom.
vi. - Nom. våran (dial. o. värd.), i t. ex.
’våran prost’, utgår från en analogiskt
uppkommen ackus. sg. mask. (y. fsv.
varan), vartill, med våran uppfattat
som ett adj. på -an, neutr. varat; dial.
vann, vår, från den normala fsv. ackus.
värn. - Genit. sg. m. fsv. vars
kvarle-ver i vissa uttryck, varom under
va-serra.
2. vår (årstid), fsv. var f. = isl. var
n., no. vaar m. o. n., da. vaar c. (förr
även n.), utan motsvar. i got. el.
väst-germ. spr., av germ. *wcézra- = ie.
*ués-ro-, varav lat. ver n.; jfr grek. éar
(av *uesar), sanskr. vasar, tidigt, avest.
vanri-, vår (av *vasri-), armen, garun
(av *vasr~), litau. vasarå, sommar, samt
med n-avledn. sanskr. vasantd-, vår,
fslav. vesna, sommar, osv.; alltså en
gammal indoeuropeisk beteckning; f. ö.
ett av de icke så få nordiska ord som
först i utomgerm. spr. ega närmare
anknytning (se a g n 2, få r, v ä m j a s, å r d e r).
Föres ofta till roten aues, lysa, jfr öster.
- Det är kanske ej en tillfällighet,
att ordet bildats med 7*-avledn. liksom
sommar o. vinter. - Mytologisk
innebörd har sammans, i västsv. dial.
våroxe, om dallringen i luften, då jorden
vår och sommar starkt uppvärmes av
solen; jfr våroxen dricker, går, ryker,
Rietz, Jungner Gudinnan Frigg o. Als
härad s. 204; i Ydre hd Ögtl.: solhjort,
soloxe; ty dl. ett minne av en
växtlighetsdemon, jfr föreställningarna om
bäckahästen, gloson, urkon, ärtak(a)tten
m. m. - Ett, som det förefaller, inhemskt
ord för ’vår’ ingår i fgutn. läpigs, om
våren, sv. dial. lådi(n)g, lade, låe m. m.,
vår, vårtid, från Norrl., Sveal. o. Vrml.;
jfr Rz s. 387, Lindroth Spr. o. st. 12:
91. Enl. en ganska bestickande
hypotes av Björkman Anglia Beibl. 29: 336
är dock ordet (möjl. på 1200-t.) lånat
(antagl. i samband med pälshandeln)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
