Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - vådevill ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på 1800-t., efter ty. wag(e)rechtf egentl.:
stående rät el. rak som vågen. I da. i
stället vandret, till vand, vatten.
2. våg, bölja, fsv. vägh = no. vaag,
da. vove (poet.), knappast inhemskt utan
väl lån från mlty. wäge f. (o. wdch m.),
motsv. det inhemska fsv. vägher m.,
vik, vätska, var, sv. dial. våg ds., isl.
vdgr ds., got. wégs, rörelse, storm, i
plur.: vågor, fsax. wdg, våg, flod, fhty.:
våg, hav (ty. woge f.; med medelty.
övergång av ä >» ö ss. i t. ex. ödem =
a/em), ägs. wckg m., våg; av germ.
*wcé-%a- till germ. *wegan, vara el. sätta i
rörelse, identiskt med *wegan, lyfta,
väga (se föreg. o. väga). Från germ.
spr.: fra. vague. - I ä. nsv. plur. vågar,
-er jämte -or. Nsv. vågor tillhör en i
ä. nsv. talrikt företrädd typ med
plur.-ändelsen -or för väntat -ar, av vilka
dock blott en bråkdel segrat i det nsv.
riksspr. Se Hesselman Sveam. s. 37 n.
4, Åkerblom Runii rim s. 102, förf. Ark.
35: 197. - Säkra inhemska nord. ord
äro bölja o. isl. alda av urnord. *aldö(ii),
varav det gamla finska lånordet aallo
(se Ålleberg). Ty. welle, (mindre) våg,
av fhty. wella, är speciellt för hty.; besl.
med litau. vilnis, fslav. vluna; ävensom
med m-bildningen sanskr. urmis, våg,
bölja, fhty. walm, ägs. wietm, wytm,
rotbesl. med välta o. möjl. även med
välla. Lat. unda är besl. med sjön.
U n d en, Unn en o. vatten; grek. kyma
ungef. - ’som sväller’ (liksom bölja),
jfr under Hunneberg o. h un n er, o.
klydön är rotbesl. med lutter, egentl.:
ren. - Om nord. vattendragsnamn, som
innehålla våg 2, se förf. Sjön. 1: 732 f.;
jfr sjön. Ladoga, enl. Thomsen av
*AZ-doga, möjl. till finska aatokas, vågrik,
egentl.: aldogas, till det nyss nämnda
finska aalto.
våga, fsv. vägha = sen isl. vaga, da.
vove, från mlty. wdgen, sätta på spel
= mhty. wdgen (ty. wagen); avledn. av
sbst. wdge (- våg 1) i den överförda
betyd, ’oviss utgång’ (egentl, om vågens
utslag); alltså urspr.: lägga på vågen
(jfr t. ex. Gustaf I: ’satt sitt lif och
lefnad på vågskålen’ [efter normal, text]),
varav: överlemna ngt åt en oviss
utgång’, sätta på spel (med objekt, t. ex.
livet), varav: med djärvhet företaga. -
Om ett likbetydande inhemskt verb, fsv.
hcétta, isl. hetta, se under hänga. -
Våga vinna, våga tappa, t. ex. Grubb
1678; jfr fsv. hwa ey waghar han ey
windhir, motsv. i ty. osv., jfr lat.
anden-tes (fortes) fortuna adjuvat. - Våghals,
P. Svart Kr. i ber. från 1529 (tillnamn),
Ter. Andria s. 13(73) o. 1550: vog hats
= da. vovehals, från mlty. wdgehals =
ty. wagehals, av imperat. till wdgen osv.,
våga, o. hals; se f. ö. under d. o. Med
avs. på bildningen jfr t. ex. ty.
stören-fried, taugenichts ävensom t. ex. under
förgätmigej, pincené, portmonnä,
vippstjärt. - Vågstycke, Rydqvist
1827 - da. vovestykke, efter ty.
wag(e)-stiick. Ordet blir under 1830- o. 40-t.
ganska vanligt i litter., men betecknas
hos Dalin 1853 som ’fam.’; ej hos Weste
1807. Betydligt äldre i spr. är vågspel,
Lucidor 1670-t.: ’för dristigt Wåge-speel’
= da. vovespil, efter ty. wagespiel, jfr
likbetyd, eng. öarne of hazard.
Wåhlin, gammal svensk prästsläkt,
efter stamsocknen Vårdnäs Ögtl., med
-l- från s. k. tjockt l av rð såsom t. ex.
Noleby av Nordhby, Tolarp av
Thordhathorp osv.
våk, sv. dial. (väl blott i sydsv.), svag,
veklig = isl. vdkr, no. vaak, da. dial.
vaag; av Falk-Torp s. 1360 o. Torp fört
till en onasalerad variant till roten i
vanka; i alla händelser ej direkt
besläktat med vek, vare sig, såsom
antagits, lånat från ägs. wdc (= vek) el.
uppkommet i sammans, med detta adj.,
där -ai- i halvstark stavelse övergått till
-ä- (såsom i t. ex. fsv. personn. Ovägh
= Ofegh).
[våk, sv. dial., (orm)vråk o. d., se
vråk 1.]
[vål, sv. dial., vålnad, se d. o.]
[val, sv. dial., bråte o. d., se Våla.]
Våla, ortn., fsv. Väta, en pluralform
av fsv. Välir = fno. Vdlir, plur. av sv.
dial. vål(e) m., bråte, hög av brända
rötter o. stammar = no. vaal m. o. n.,
vaale m. F. ö. dunkelt. Enl. Torp Etym.
Ordb. s. 850 (’mulig’) av germ.
*walh-till grundroten i -välta; mycket ovisst.
För att emellertid här en stam
*walh-verkligen ingår, vilket ursprung den nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
