Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - villa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lånat?) i semit, spr.: arab. wain osv.
Ordets förhistoria är f. ö. i enskildheter
oklar. Enligt somliga inhemskt
indoeuropeiskt, till roten ui, fläta, binda, i
lat. vitis, vinranka, o. vide; alltså egentl.
om rankan; möjl. med ursprung hos
något indoeur. folk i Mindre Asien
(armenierna?), varifrån vinodlingen anses
härstamma. Av betydelse för denna
fråga är möjl., att vinrankor ha hittats
i de förhistoriska pålbyggnaderna i norra
Italien o. att Vitis vinifera f. ö.
spontant uppträder i södra Ryssland, i hela
södra Europa o. i delar av Mellaneuropa.
Emellertid förnekas ordets
indoeuropeiska börd med bestämdhet av andra
forskare, t. ex. Meillet MSL 15: 164. -
En inhemsk allm.-germ. beteckning för
’fruktvin’ är got. leipus osv. (jfr sv.
lidköp), å sina håll även använt i
utvidgad betyd. (se f. ö. under talg). -
Vinbär, Ribes rubrum o. nigrum, Bureus
1628; jfr y. fsv. Cod. Ups. C 20 s. 530:
röth winbär som övers. av rubus = no.
vinbær, ty. dial. weinbeere (även:
krusbär), eng. wine-berry ds.; urspr.
däremot: vindruva såsom i ä. nsv. vinbär
(ännu på 1600-t.), fsv. vinbær = isl.
vínber, fsax., fhty. wînbere, ags.
wínberige, got. weinabasi. Ty. Johannisbeere,
varav ä. nsv. S. Johannes el. S. Johans
bär, efter S. Johannesdagen
(midsommardagen), vid vilken tid bären (i Ty.)
ansågos vara mogna. Da. ribs, sv. dial. rips,
av mlat. ribes, från arab. De
jämförelsevis unga, växlande o. delvis sekundärt
uppkomna beteckningarna synas visa,
att dess bär först ganska sent vunno
beaktande o. började odlas. -
Vingård, fsv. vingardher osv. Uttr.
Herrans vingård efter Es. 5: 7 (’Herrans
Zebaoths wingård’), redan i fsv. gudz v.;
arbetarna i vingården efter Matt.
20. - Vinsten, 1556, 1637 i urspr.
betyd. = da., från ty. weinstein, egentl.
om ett surt salt som avsätter sig i
vinfaten; sedan i överflyttad anv. om en
liknande avsättning på tänderna. -
Vinaigre, vinäger, se under ättika. -
Vintappare var en ä. nsv. beteckning för
’krögare’ (jfr gamla bibelövers., Jes. Syr.
20: 15), ingående i det stockholmska
Vintappargränd. - Jfr även vinjett.
vina, i ä. sv. ofta ipf. hvinte (ännu
på 1800-t.), fsv. hvina, st. vb., grymta,
med vbalsbst. hvinan, vinande,
grymtande = isl. hvina, no. kvina, da. hvine,
i ä. da. också ’gnägga’ (eng. whine, klaga,
jämra sig); av ie. k"in-, jfr fir. cáinim,
gråter; f. ö. rotbesl. med ty. wiehern,
gnägga (se vigra). Parallellbildningar:
got. qainon, gråta, sörja, isl. kveina,
jämra sig, klaga, osv. (se kvida o.
kvintilera); o. isl. veina, jämra sig,
osv. (se vena), fhty. win(i)son (vartill
ty. dimin. winseln, gnälla o. d.). - Med
avs. på övergången från svag till stark
böjning jfr hinna, knyta, kvida, pipa,
skryta, snyta, strida, tiga, ävensom
rycka, sluka, stupa. - Härtill sbst.
vin, fsv. hvin = da. hvin; jfr isl. hvinr m.
vinbär, se vin.
Vincent, personn., (åtm. delvis) från
eng. =, av lat. Vincens (genit. -centis),
Vincentius, det senare helgonnamn (22
jan. i almanackan; där nu Vincent);
egentl.: segrande, till vincere, segra (se
vig o. Viktor).
1. vind (väderl.), fsv. vinder = isl.
vindr, da. vind, got. winds, fsax., ags.,
eng. wind, fhty. wint (ty. wind), av germ.
*winda- = ie. *uento-, med
vokalförkortning av *ue(i)nto- = lat. ventus (jfr
ventilera), kymr. gwynt; utvidgning
av part. pres. till ie. roten (a)ue(i),
blåsa (jfr med avs. på bildningen t. ex.
sann ävensom tand), vartill även
likbetyd. sanskr. vaju-, vata- (jfr Oden),
litau. vejas, grek. aetes (egentl.:
blåsaren, bildat som poietés = poet); se f. ö.
vaja, vanna, vinge ävensom väder.
- Vind för våg, bokstavsrimmande
uttr., t. ex. Dalins Arg., som även har
för vind och våg (dessutom 1649 m. fl.);
jfr fsv. wær (dvs. värjer) for windh oc
wagh; motsvar. da. for vind og vove.
Ett annat är i väder och vind = ty.
in wind und wetter. - Vindböjtel,
Porthan 1780 om person, J. Jolin 1844
om bakelse = da. vindbøitel, från ty.
windbeutel, till ty. beutel, liten säck (av
oklar upprinnelse); egentl.: av luft
uppblåst liten säck, sedan: ett slags ihålig
bakelse; ytlig, opålitlig person. Om
bakelse förr även vädermunk. -
Vindflöjel, se flöjel o. väderhane. -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
