Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - sjunga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leda till led osv.) ersatt det samgerm.
adj.-abstr. på -īn: fsv. sȳke f. = nisl.
sýki, got. siukei, mlty. sûke, fhty. siuhhi
(ty. seuche), bildat som t. ex. fsv. glæþi
(se glädje).
[Sjukarby, ortn., Uppl., fsv.
Siōkarlaby, egentl.: sjökarlarnas by; med
Sju- av Siō- såsom i Sjuhundra; se
f. ö. Älvkarleby.]
sjunga, fsv. slunga (med brytning
liksom siunka) - isl. syngva (med
w-omljud), da. synge, got. siggwan (även:
föreläsa), ffris. sionga, fsax., fhty., ags.
singan (i fhty. även: föreläsa, t. ex.
Otfrid, o. kraxa; ty. singen, eng. sing);
allm. germ. st. vb *singwan = ie. *sengu̯h-,
vartill sannol. grek. omphé (av ie.
*songu̯hā), röst, orakel; jfr f. ö. sång
o. singla. - Med avs. på
betyd.-växlingen ’sjunga’ ~ ’läsa’, jfr bulgar. kniga
pêja, läsa en bok: fslav. pĕti, sjunga.
- Sång i modern mening var väl för
de förhistoriska folken okänd: vad som
därmed betecknades, motsvarade snarast
det föredragningssätt, som i förbleknad
form kvarlever i den prästerliga
predikotonen. Jfr under kväda. - I got. även
liuþōn, till ljud. En rätt spridd indoeur.
beteckning är kan- i lat. canere (se
hane o. kantor); om grek. aeídō,
sjunger, se ode; om sanskr. gā́yati,
litau. gëdóli ds. under kvida. Jfr
även gala. - A. nsv., sv. dial. imperf.
sång har utvecklats av fsv. sang (= ty.
osv.) som lång, stång av lang-, stang.
Ä. nsv., sv. dial. söng beror på analogisk
ombildning av samma slag som i sönk,
sjönk, för äldre sank; utförligt härom
Lundberg 2:dra st. verbalkl. s,. 147 f.
Det från inf. o. pres. i böjningen
inträngda j uppträder redan i fsv., t. ex.
siwngo, siwngin. - Var fågel sjunger
efter sin näbb, fsv. hwaer fwgel
sywngher, som hans næb ær woxeth, motsv.
i ty. m. fl. spr.
[sjungen, sv. dial., styngfluga, se
styng 2.]
sjunka, fsv. siunka (med brytning
liksom siunga) = isl søkkva (med
w-omljud), da. synke, got. sigqan, fsax., fhty,.
sinkan (ty. sinken), ags. sincan (eng.
sink); allm. germ. st. vb *sinkwan.
Kausativum sänka (se d. o.). Ieur. rot
sengu̯, växelform till se(n)ku̯ i litau.
senkù, sèkti, sjunka, falla (om vatten),
fslav. i-sęknąti, avtaga, grek. (h)eáphthē,
föll, Horn. (av *esn̥ku̯-) osv. Jfr även
mhty. sîhte, sank (ty. seicht), ags. síhte,
av germ. *senhtia-, egentl.: utsinad.
Litteratur f. ö. t. ex. Falk-Torp s. 1562,
Boisacq s. 210. - Konjugationsväxlingen
ipf. (fsv.) sank, sedan sönk, sjönk (åtm.
1730), är analog med den i sjunga (se
d. o.). Jfr sank l, 2 o. sacka.
sjå, värd., tungt arbete, E. Carlén
1842 (hos denna förf. vanligt); egentl, ett
sjömansord = da. sjöv (även ’larm,
skämt’), no.-da. sjau, från fris. sjôe, el.
holl. sjouw ds. Härtill vb. sjåa, av
fris. sjôen el. holl. sjouwen, slita o.
släpa; o. sbst. sjåare, Aftonbl. 1841:
’spannmålsbärare eller s. k. schåare vid
Skeppsbron’ - da. sjover, jfr holl.
sjouwer. F. ö. dunkelt.
sjåp, 1860-t. (Sturzen-Becker, Blanche),
även: sjåper (med samma genusväxling
som tok o. våp); sjåpa, sbst., O. v.
Dalin Vitt.: ’den skåpan sätta nosen i
vädret’; sjåpa (sig), vb, Snapphanarne
1831: skjåpande part. pres., Jolin 1845:
schåpar sig; sjåpig, adj., Bremer 1821
(i brev). Formen skåpan hos Dalin
betecknar säkerl. uttal med sk o. är =
sv. dial. *skåpa (-o), lat kvinna, jfr skåp
n., sjåp, o. no. skaap f., virrig pratsjuk
kvinna; f. ö. dunkelt. Sedermera
om-bildat med pejorativt j; formen
skjåpande 1831 synes beteckna ett
mellanstadium. Möjl. även till form o.
betyd, anslutet till sjask, sjana, sjatte,
sjåter osv., jfr även med -åp t. ex.
våp o. de ungef. likabetyd, sv. dial.
låp o. jåp. - No. sjaap m., liten narr,
synes icke höra hit, utan är en
självständigt uppkommen pejorativ bildning
av samma slag som de nyss nämnda.
sjåter, en även i dial. förekommande
pejorativ bildning av ovisst ursprung;
av samma slag som sjatte; liksom de
flesta dylika ord med dunkel förhistoria,
då de ofta bero på kontaminationer
av olika slag el. äro av rent imitativ
karaktär. Jfr t. ex. hall. sjånte (-o-),
fåne, väl av sjatte, sjask o. fjånte, fåne
(Wigforss S. Hall. folkm. s. 236 n. 1).
1. själ (anima), fsv. siæl, sial = da.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
