Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - org ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
osmundsjärn, -smide, fsv. osmunder,
osmundsiærn, jfr nisl. ásmundarjarn
samt det från fsv. lånade mlty. osemunt.
Vanl. tolkat som ’gudens gåva’ till isl.
ǫ́ss, áss, gud (av *ansu-; se as 1), o.
fsv. munder, brudgummens gåva till
brudens giftoman (se förmyndare,
myndig); jfr isl. mansn. Ósmundr =
fsv. Asmund.
ospard, egentl. det nekande fsv. part.
perf. ōspardher, dels passivt: ospard,
rikligen given, o. dels aktivt: icke
sparande osv.; jfr fsv. vbaladj. ōspar =
isl. úsparr i båda dessa betyd.; med
betyd.-växlingen uppkommen genom
ömsesidig attraktion av det urspr, passiva
ospardher o. det urspr. aktiva ospar
(A. Lindqvist Ark. 25: 244). — Vid
sidan av den gamla egentliga anv. av
ospard, t. ex. ’han (hade) haft all möda
ospard’, Lundegård 1906, uppträder
redan i fsv., med samma betyd., en
annan, med föregående negation, t. ex.
Sturekr.: ’konungen hadhe liuff ordh
ekke oosparth’, i nsv. särsk. i förb. ’icke
lämna el. hava någon (el. lämna el. hava
ingen) möda ospard’, en ologisk
konstruktion, som tydligen sammanhänger
med den nekande betyd. hos spara (i
fsv. bl. a. ’icke låta komma till
användning’) o. beror på en vid begagnandet
av flera negationer icke ovanlig
tankeförvirring. Hjelmqvist Ark. 29: 135 f.
— Jfr ett likartat fall under oskärad.
oss, dat. o. ackus. till pron. vi, fsv.
os, ōs, us = isl. oss, fno. även ōs, da.
os, av samnord. ōs med bortfall av n
framför s (såsom i t. ex. gås av gans),
motsv. got. uns (jämte unsis efter dat.
mis, mig), fsax. ûs, fhty. uns (dat.), jfr
ackus. unsih (i ty. blott uns), ags. ús
(eng. us), av germ *uns = ie. *n̥s i grek.
(h)ēmeîs, vi (av ie. *n̥s-mes > *asmes >
*āmes, jfr beot. (h)āmés), sanskr. asmā́n
(ackus.); svaga rotstadiet till lat. nōs,
vi (urspr, ackus.), sanskr. nas, alban.
na (av *nos), ir. (osv.) ni (av *nes), fslav.
(genit.) nasŭ (av *nōs-), osv. — I vissa
götal. o. nordsv. bygdemål i stället voss,
vuss, med v analogiskt infört från
nomin. vi.
Ossian, mansn., från eng., efter den
forniriske sagohjälten Oisin, Ossin;
namnet populärt genom bekantskapen med
de s. k. Ossians sånger (1760-t.).
1. ost, öster, i sjömansspr., liksom
väst, syd (o. nord) lån från lty. el.
holl.; se f. ö. öster.
2. ost, sv. dial. även ūst (med
vokalförlängning framför st; alltså ej
avljud), fsv. ōster, äldre oster = isl. ostr,
da. ost, av germ. *justa-, ett speciellt
nord. ord, motsv. finska lånordet juusto;
besl. med lat. jūs, saft, soppa, sanskr.
yūs, yūsán-, soppa, fslav. jucha, soppa
(varav ty. jauche, stinkande vätska) m. fl.,
ävensom av grek. zȳ́mé, surdeg (av
*jusmā el. *jūma), till roten ju i sanskr.
yā́uti, blandar. Att döma av ordets
släktskapsförhållanden bestod sålunda
den äldsta germanska osten ännu delvis
av flytande beståndsdelar. Yngre
förbättrade metoder vid ostberedningen
betecknas av det från lat. cāseus lånade
germ. *kāsjus (ty. käse osv.; se käs(e)
o. potkes), som undanträngde det
inhemska *justa-. I de rom. spr. ersattes
cāseus av *formaticus, egentl.: formost
(fra. fromage osv.). — Det slutna o-ljudet
i sv. beror på tidig avljudsförlängning
(se närmare under orm) o. ej på
gammalt långt o (i̯ōn-); annorlunda,
men felaktigt hos Walde under jūs. —
Härtill vb. ysta (se d. o.).
osteologi, se ostron.
ostron, i ä. tid, t. ex. Lind 1749,
blott som plur., till ostra, t. ex.
Lucidor osv.; plur. under 16-1700-t. ofta
ostror, t. ex. 1642, 1747; Spegel 1685:
ostrarna = isl., no. ostra f., möjl. från
ags. ostre el. från någon nordtysk form,
motsv. mhty. ôster = lty. öster, plur.
östers, varav da. östers = mholl. oester,
varav ä. ty. ûster, ty. auster; liksom så
många andra beteckningar för finare
maträtter lånat från romarna: lat.,
ostrea, ostreum (ffra. oistre, fra. huître
eng. oyster), från grek. óstreon, besl.
med grek. óstrakon, skärva, fjäll, o. med
ostéon, benknota (jfr sv. osteologi),
lat. os (gen. ossis), sanskr. ásthi- osv.
Inhemsk beteckning saknas trots att
massor av ostronskal påträffats redan i
den äldre stenålderns avskrädeshögar:
möjl. gömmer sig dock en sådan i isl.
skel, musselskal o. d. (se skal). — An-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
