Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - kaviar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
cavat det än kunde synas’, i brev (Saml.
skr. h. 6 s. 286, Sv. vitt.-samf. II).
Sannol., med förf. Nord. stud. s. 189 (o.
Tamm anf. st.), av ett *karlhváter (jfr
i fråga om ljudutvecklingen kofen av
kornfen(a), ävensom manet), till karl
o. sv. dial. vat, isl. hvatr, rask, jfr sv.
dial. bålvat, duktig, stor (se vass, adj.);
jfr även sv. karlaktig, sv. dial. kärig,
stolt Smål., da. karslig osv. Däremot enl.
Falk-Torp s. 504 ombildat (i anslutning
till likabetyd. sv. dial. bravat till
bravera) av no. kaut, stolt, övermodig, jfr
da. dial. kovte, skryta (från holl. kouten,
pladdra = mhty. kalzen; se kälta), jfr,
något annorlunda, Torp Etym. Ordb.
s. 262 – en uppfattning, som ävenledes
är förtjänt av övervägande. Noreen V.
spr. 3: 167, som finner båda tolkningarna
ohållbara, ser i kavat en
sammansättning av det nämnda vat o. no.
kav, ivrig, jfr isl. ákafr, no. aakav.
Men denna härledning är oantaglig,
därför att det f. ö. föga spridda kav
(Torp s. 262) säkerl. är en förkortning
av aakav, isl. ákafr (enl. Persson Indog.
Wortf. s. 84 av *ákeifr = ags. cáf,
hastig o. d., av ie. *goibho-) o. vidare kav
är okänt i Sverige. Snarare kunde man
då, ehuru även detta utan tillräckliga
grunder, tänka på det ovan behandlade
förstärkningsordet kav.
kaviar, 1669 = da., ty. kaviar, eng.
caviare, cavier, fra. caviar, ital. caviaro;
även i turkiskan o. möjl. lånat från
detta spr.
kavitet, se konkav.
kavle, fsv. kafle = isl. -kafli i
meðalkafli, handtaget mellan de båda hjalten,
no. kavle, kavle, rund käpp, avledn. av
kavel, kavle = isl. kafl, flöte, no., da.
kavl ds.; besl. med mlty. kavele, ett
trästycke att kasta lott med, lott (jfr isl.
rúnakefli n.), ty. dial. kabel ds.; egentl.:
runt trästycke; möjl. med släktingar i
litau.
kavring (allm. i sydsv. dial.), ett slags
tvebakat surt rågbröd el. ugntorkad
limpa, ä. nsv. kafring 1544, liksom no.
kavring från da. =; inkommet i
Danmark o. 1500 från ry. kovríga, runt
bröd, i fornryskan: ring, krets.
kaxe, o. 1550 = no. kakse, mäktig
man; antagl. en avledn. med ändelsen
-se (i smeknamn o. d.); möjl. av no.
dial. kagge, storbuk (se kagge), i isl.
som öknamn. Jfr no. knaxe, kaxe:
knaxe, bergknall, o. knagg. Se Persson
Nord. stud. s. 59. – Formen kax hos
R. Foss 1621 är att bedöma såsom t. ex.
fyr, fyra, pann, panna, tryn, tryne, ör,
öra, m. fl. i samma källa o. har sålunda
intet etymologiskt värde.
kedja el. (sällan) ked, fsv. kædhia,
-kædhe (kädhe O. Petri Kr.) = da. kæde,
från mlty. kede, biform till kedene =
fhty. ketina (ty. kette); lån från lat.
catena o. mlat. cadena (varav fra. chaine;
se chinjong), urbesl. med sv. dial.
hadd, grytkrok, motsv. isl. hadda, av
*haðiðon (förf. Ark. 7: 167). Jfr
kätting. – Fsv. kædhia beror på
ombildning efter y. fsv. smedhia o. d., som
motsvarades av mlty. ord på -e (smede
osv.). Mera direkt återgives det lty.
ordet av sv. dial. kea.
kejsare, ä. nsv. stundom kesare, fsv.
keysar(e), kesar(e) = da. keiser, från
mlty. keiser = fsax. kêsar, got. kaisar
osv., allm. germ. ord; i germ. spr. lånat
före Kristi födelse från lat. Cæsar
(uttalat Kaisar), efter Julius Cæsar, o. från
germ. upptaget i slav. spr. (fslav. cesarï,
ry. tsar). Däremot kan ordet knappast
innehålla den under århundradena
närmast efter Kr. brukliga romerska
Cæsar-titeln, emedan vid denna ai redan
övergått till æ o. man i så fall t. ex. i fhty.
hade väntat ett *kieser; jfr t. ex. Græci
o. ty. Griechen. Sedermera har
emellertid anslutning ägt rum till den romerska
värdighetsbeteckningen. I de romanska
spr. stadgade sig däremot lat. imperator,
även detta en hederstitel åt Augustus
(fra. empereur). – Giva kejsaren det
kejsaren tillhörer, efter bibeln, Matt.
22: 21.
kela, käla, smeka o. d. Spegel Gl.
1712, Serenius 1741: kela; Lind 1749
både -e- o. -ä-; jfr keel-achtigheet 1669,
käling(het) Lucidor; liksom da. kæle
antagl. en sekundär bildning till fsv.
kælin, klemig, i Linnés Sk. resa anfört
som ett skånskt dialektord (kelen), i
senare tid (-e-, -ä-) delvis danism, i sv.
dial. även ’frusen’, jfr no. kjæla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
