Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ordbildning. I. Avledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slängåka, ölsupa av samma slag som det redan i fsv. uppträdande
gräshoppa,
motsv. gærshoppa m.
I åtskilliga ord på -a är suffixet historiskt sett urgerm. iôn t. ex.
hynda, dyna (: dun), eka (fsv. êkia : ek),
gryta (se ovan), höva (: hov), lina
(: lin), där ofta avledn. -iôn uppträder som tillhörighetssuffix, eller
avledn. av adj. såsom fylla (: full), källa (: kall), möda (: fsv. môþer, trött),
skjorta (av *skyrta : germ. *skurta-, kort), syra (: sur), väta (: våt), jfr även
yta (: ut). Samma bildningstyp uppträder i en del ord på -ja t. ex. lättja,
tilja, varom se under -ja [1].
De flesta av dessa ord på urgerm. -ôn böra betraktas som
n-utvidgningar av ô-stammar (dvs. ieur. â-stammar; jfr tunga : lat. lingna ovan
el. urgerm. *armiô = ärm osv.). Men vissa kunna mycket väl utgå från
ieur. ô(n)-stammar, jfr t. ex. got. raþjô, tal, räkning, = fhty. redea (ty.
rede) = lat. ratio (genit. -ônis) osv., och t. o. m. från gamla maskuliner
på ie -ôn (av grek. typen daímôn).
Till de svenska substantiven på -a, som återgå på n-stammar,
höra även en del gamla neutrala kroppsdelsbeteckningar ss. hjärta,
öga, öra (got. haírtô osv.), jfr isl. nýra n., njure. De tre första äro
n- stamsutvidgningar av urgamla ’rotnomina’ (bildade utan vokalisk avledning);
jfr nedan.
I en mängd sbst. på -a är -a ej avledning utan utgår från gamla
kasusändelser, särsk. från olika kasus på -a till mask. på -e. t.
ex.
aga, beta, blomma, frossa, gröda, hjärna, hjässa, imma, klåda, kärna,
låga, maka[2], racka, skada,
skara, skugga, svalka (se -ka), sveda, tova,
tunga (tyngd), tåga (seghet), vana, vassla, vilja (:
fsv. mask. vili), våda,
vånda, ånga, åsna; ortn. Backa (som dock även kan innehålla en plur.-form),
Bråta Vgtl. (ä. Bråte); i vissa fall kvarlever vid sidan av a-formen
den gamla nominativen med (åtm. delvis) annan betyd. t. ex. anda ~ ande,
flotta ~ flotte, grädda ~ grädde, mossa ~ mosse, stundom utan betyd.-skillnad,
t. ex. droppa ~ droppe, måna ~ måne, släda ~ släde, timma ~ timme,
ända ~ ände; dessutom i Finnl. ett större antal, där riksspr. blott har -e,
t. ex. kälka, stega; så ock i vissa sv. dial. t. ex. i Uppl.;
o. vidare i en mängd ortnamn, t. ex. Alfta, Aska, Aspa, Backa (jfr
dock ovan), Berga, Boda, Brunna, Bua (: västsv. dial. bu, bo), Dala, Eda,
Eka, Falla, Fittja, Floda, Forsa, Grana, Grava, Grinda, Gryta, Gårda,
Haga (jfr dock nedan), Halla, Hamra, Hestra (jfr ty. heister), Holma, fsv.
Horgha, nsv. Hova, Hulta, Husa, Höga, Jädra (: fsv. iæþur, kant), Kila, Kleva,
Klinta, Kulla, Kumla, Kärra, Landa, Lena (: no. lein, sluttning; stundom
dock fsv. Lina), Lida, Ljunga, Lunda, Löta, Malma, Marka, Moa, Mora,
Myra, Måla, Nora, Nässja (: fsv. næs, ja-stam), Ruda, Rumma, Ryda, Rödja
(:ja-stammen ryd), Rösa, Sala, Sanda, Skara, Skeda, Skoga, Slätta, Slöta
(egentl.: sumphålorna, se ordb. Tillägg), Spånga, Stava, Stranda, Ströja
(~ Strö), Strömma, Sätra, Söra (: sv. dial. sör, smuts), Talga (till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
