Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 6. ”Sibyllan”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Så lär då känna honom genom mig, genom den son
du lemnade till pris åt dödsångest, den son, som vill
hämnas förlusten af sin systers och sin egen ära. På knä,
eländiga qvinna, och gör din bön till den Allsmäktige, ty om
du lär din son att häda, så vill han lära dig att bedja.»
Kedjan spände sig vid hvarje ord af Eolf allt tätare
och tätare kring halsen på Sibyllan, ansigtet rodnade, ögonen
vidgades, men hennes knän böjde sig icke till bön, hon sjönk
ned på stolen bredvid bordet, handen trefvade efter något
föremål, som låg derpå, och nästa sekund flög en klar
blod-stråle ur Rolfs hals, purprade hans skjorta och stänkte flera
droppar öfver Sibyllans bländande barm. Pappersknifven af
stål hade trängt tumsdjupt in bland hämnarens ädlaste ådror,
och med ett utrop: »Herre Jesus förlåt henne!» sjönk han
till golfvet, dragande med sig i fallet sitt offer, hvars
halskedja under den dödligt sårades krampaktiga vridningar allt
hårdare och hårdare tillknöts om lifvets luftrör.
Det var en ljudlös kamp, en scen så fasansfull, att
nattens stjernor gömde sig i moln, för att slippa åse den,
men de förgyllda pappersstjernorna på draperierna i
Sibyllans »tempel» tycktes liksom med fåniga blickar skåda ned
på ställets herskarinna, och korten, som dragits ned från
bordet, hade fallit som ett täckelse Öfver deras prestinnas
förvridna anletsdrag.
Den första som upptäckte den liflösa gruppen var
»Sancta Eosalia», som varit borta efter mera champagne, och
nu lastad med fyra buteljer inträdde köksvägen bakom
templets draperier. Med ett skri af fasa släppte hon sin
förrädiska börda, störtade in till Adalgisa och ungherrarna, och
underrättade dem om den hemska spöksynen, såsom hon
sjelf ansåg den.
Men vi vilja icke dröja längre vid de vidriga taflor vi
här nödgats upprulla för våra läsare, vi vilja icke beskrifva
Adalgisas fasa och Bottenopparnes förskräckelse. Man skic-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
