Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 1. Två Bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Förlåt mig, Lars Erik, förlåt mig för hennes skull,
för hennes, som säkert redan har förlåtit.»
»Galning!» hviskade kammarrådet, kramade brödren till
sitt hjerta och torkade i tankspriddhet bort den sista tåren
med qvarlefvan af det massakrerade mandelbrödet.
Som de der stodo med skimrande ögon, famn i famn
och slukande hvarandra med de kärleksstrålande blickarna,
skulle man snarare tro att de voro tvenne ynglingar, som
återsågo hvarandra efter årslång skiljsmessa, pröfvad vänskap
och delade sorger, än tvenne män på första sluttningen af
gubbålderns stupande stig, och som på de sista tio åren
knappast varit en dag skiljda från hvarandra.
»Nå, se det kan jag kalla en tafla att måla, fast hvad
är konsten mot naturen, hvad är färger mot kött och blod ?»
Rösten kom från en sjuttonårig flicka, med en junonisk
växt, och ett par stora, blåa, vackra, förståndiga ögon i ett
fint och blekt ansigte, förskönadt af en den lilla sötaste
mun, som nånsin med purpurläppar hviskat om ungdom och
helsa. Ingrids anlete skulle kunnat kallas skönt, ty de
regelbundna dragen lemnade föga skäl till anmärkningar; men
det liknade1 nästan ett landskap utan sol; ty de kloka
ögonen tycktes mera kyla än värma, och leendets lätta
vindkåre vågade sig sällan ut på dessa kinder, hvilkas lugn
nästan erinrade om isens spegelyta. Om Ingrid derföre
stundom skämtade, så föreföll hennes humor snarare som satir,
ty ansigtets djupa allvar gaf en udd åt äfven det
oskyldigaste ord.
»Ah, är du der, min flicka, kom till mitt hjerta, äfvjen
du, ty du är mitt barn, min kära, kära Ingrid. Så, luta
ditt hufvud till mitt bröst; känner du hur det bultar
der-inne? Så ska ett hjerta klappa, om man inte har fiskblod
sina ådror.»
Brukspatronen, som hade lösgjort sig från
omfamnin4-gen med brödren, tryckte nu nästan med en älskares kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
