skald. Född på Alsters bruk i Karlstads stadsförsamling i Värmland d. 22 aug. 1860. Föräldrar: löjtnanten Ferdinand Fröding och Anna Eleonora Emilia Agardh, dotter till biskopen C. A. Agardh (se sid. 13).
F., som blef student 1880, vistades 1880--83 och vårterminen 1885 vid Uppsala universitet och inträdde senare i Karlstadstidningens redaktion. Hans hälsotillstånd gjorde det emellertid nödvändigt, att han 1889--90 vistades på en kuranstalt för nervsjuka i Tyskland, och har F. därefter vid olika tillfällen vistats på en dylik anstalt i Norge. Under mellantiderna arbetade han åter i Karlstadstidningen. Utom tillfällighetsvers lär han ha skrifvit föga i bunden form före 1889, då han i Tyskland satte sig in i den tyska och engelska lyriken, hvarifrån han äfven gjort åtskilliga öfversättningar.
1891 uppenbarade F:s första diktsamling Guitarr och dragharmonika med ens, att Sverige fått en ny verklig skald. Redan följande år erhöll han ett understöd af Svenska akademien, som han dock skänkte till agitationsfonden för »folkriksdagen». 1894 utkom Nya dikter och 1896 Stänk och flikar, som på grund af en alltför oförtäckt beskrifning i dikten »En morgondröm» föranledde ett tryckfrihetsåtal, hvari F. likväl blef frikänd, hvarefter s. å. utgafs en ny upplaga af boken, hvari några uteslutaingar gjorts. Han har vidare utgifvit diksamlingarna Nytt och gammalt 1897, och Gralstänk 1898. 1892 utkom hans lilla skrift folkskalden Robert Burns, 1895 Räggler å paschaser på vårat mål tå en bonne, som 1897 följdes af Boka numra två, och 1898 af Grillfängerier, I. Heidenstam, II. Om härstamning etc., samt Om lifsmonader. Ett lifsförklaringsförsök. F:s samlade dikter publicerades 1901--1902 och hade en sällsynt framgång, oaktadt de flesta af hans böcker förut vore spridda i mycket stora upplagor. Under de senare åren har den sjuke skalden måst vårdas å Uppsala hospital.
F. är en af de mest ursprungliga, mest nationella och hvad formgifningen beträffar mest fulländade skalder, som Sverige någonsin ägt. Han eröfrade först publiken lika väl som kritiken med sina humoristiska dikter, så äktsvenska, så rytmiskt fulländade och af ett sådant utmärkt humör, att bland svenska skalder endast Bellman tål en jämförelse med F., som är i dessa dikter lika fulländad, när det gäller att gifva en bild som en stämning. Och han har i hög grad riktat det svenska språket utan att göra våld härpå. Det svenska folket och det svenska landskapet har nog aldrig förut blifvit skildradt så sant, djupt och poetiskt som af F. I hans första diktsamling påträffades äfven åtskilliga tungsinta lyriska dikter, hvilka dock den gången gingo mera obeaktadt förbi, så vackra de än voro. I »Nya dikter» funnos nya utmärkta bilder ur folkets lif och utomordentligt humoristiska skildringar från småstadslifvet, och äfven »Bibliska fantasier» och andra stämningar visade, huru vidt skaldens tankar kretsade. Ett drag af trots mot lifvet, sådant det en gång gestaltat sig beträffande olika förhållanden, t. ex. förhållandet mellan man och kvinna, gör sig äfven här gällande. I F:s följande diktsamlingar tager sig skaldens svårmod och själfförakt allt starkare uttryck, och han söker, i sin förtviflan öfver att icke se klart i tingens gåtor, konstruera upp och i dikt gifva uttryck åt olika förklaringar, som han dock åter själf kort därpå nedrifver. I Stänk och flikar aflägger han sin själfbekännelse som en genom utsväfningar förtappad man -- dikten »Flickan i ögat» är i sitt slag något högst märkligt, och ingen annan svensk skald torde ha på detta samtidigt realistiska och storartade sätt framställt hvardagslifvet -- men han framställer äfven som sin åsikt, att könsumgänget är något så naturligt, att det icke kan vara omoraliskt. F. är emellertid icke filosof i någon djupare mening, och hans delvis af sjukdomen föranledda grubblerier ha ledt till, att hans senaste dikter ofta äro mycket oklara och äfven opoetiska. Dock påträffas äfven bland dem åtskilliga pärlor af bestående värde, och att F. aldrig blir glömd som skald kan man vara förvissad om.
Ogift.
